Havets vågor slungar sig mot ödets stränder
där de sedan länge rundade stenarna låter sig
kyssas gång på gång utan att låta sig bevekas
av det salta vattnets kärlek. De låter sig sakta
slipas allt mer glatta,

det är sant. De låter blott foga sig genom att
bli mindre än sand samt torna upp sig och
bygga stranden vid och mjuk. För bara fötter
att trampa, att låta sjunka ner till ankeln, för
vatten att väta i breda

strängar och då vattnet drar sig tillbaka ut,
låta solens värme torka sig från sandens för
stunden glatta yta. Där bränner sol och där
pinar vind, stundom kyla eller regn och det
i ett evigt lopp som aldrig

verkar som komma i mål eller hota att spränga
något tänkt målsnöre. Aldrig behöver dessa
rundslipade stenar tävla om utrymmet eller
söka ta medaljer och plaketter, pokaler eller
låta sig smekas av annat

än sjögräs eller tång, utöver havets vågors svall.
Heta, vackra och strålande dagar med knappt
om moln på himlen vilka vanligtvis skall spegla
sig i vattnets många små facetter. Bara avbytta
av annan stark väderlek.