Jag såg himmelens ljusa låga
hon var ljuset för oss båda
hon var solen när natten börja komma

och vi låg i parken, i gräset
skrattandes åt futtigheter och bagateller.
du stall min första, andra kyss den kvällen
du var tändaren för min låga
och nu lever jag vidare för oss båda

För du var bunden till någon annan
ofri från nålar o åsikter av andra
vi borde båda rymma
låta vinden ta oss till skyn
och lyfta upp oss själva
det är svårt att inte falla i tårar
när jag minns om våra dagar

För alla dar i parken
för allt stoj, bråk o oväsen
förbannade poliser
spring över bron vi hinner
jag kommer alltid minnas dig
varken om jag vill det eller ej
Du gav mig ett kort men evigt minne
jag önskar ja kunde se dig nu

Ja vi va ett gäng olyckligt glada
gick på fester med droger, vin o stulna polissirener
du tog mig på en tripp igenom skratt o tvivel
tårar och vimmel
och jag kommer alltid minnas dig
varken om jag vill det eller ej

för du var himmelens ljusa låga
när jag var ensam
för du var tändaren för min låga
när jag var ensam

och när jag var borta
för saker ingen av oss ville nämna
sa du att du ville dö
kan höra tårar formas även nu

och när jag börja sjunka
sjöng du mig en visa
jag låg under din sängen
och nu har jag en sån stund igen
då jag saknar dig min vän
säkert mer än vad du saknar en
så för gamla tiders skull
ska jag inte försöka igen