Du gick in genom dörrhålet, då dörren redan stod på glänt.
Det vattrade glaset i fönstret släppte in alldeles tillräckligt med ljus i rummet och du tände därför inte i som onödan.
Sedan lade du laglydigt nog ner fem rutor papper i stolen, drog ner byxorna och satte dig på ringen.
Du såg badkaret stå där utan att säga dig något.
Du teg själv som svar på dess tysta acceptans av din närvaro.
Efter en kort stund av kontemplation började urinen komma.
Därefter tryckte du en smula i tvåan och det gav önskat resultat.
Du funderade på en novell igen, så där som så ofta då du befinner dig i just badrummet, ja eller litet varstans utan att ha just mycket för händer.
När du kände att nu kommer det nog inte mera, då kom det litet urin till.
Ja och litet mera ur nummer två.
Sedan reste du dig till hälften efter att ha repat två längder papper.
Torkade först en gång och sedan en gång till.
Drog upp trosorna och byxorna igen.
Ställde dig helt upp, spolade i toaletten.
Satte på vattnet i kranen, tog litet tvål i handen och tvättade dig med den vanliga ritualen, handflatorna, mellan varje finger genom att knäppa händerna som till att be om något.
En miljon på tipset eller bara att någon skulle komma ihåg dig idag.
När Du torkat händerna hade du början på novellen klar.
Men det var bara en variant på en av de många du redan börjat på förut, utan att någonsin börja skriva ner dem.
De trängdes bara inuti ditt huvud, som så ofta gjorde de utan att direkt komma till som skott.
Du larvade ut ur badrummet igen och kom in i hallen.
Passerade den lilla ytan där och gled in i köket.
Där stod disken i form av några glas, muggar och bestick och väntade tålmodigt på att du skulle ta itu med den.
Du kastade några getögon omkring i rummet, kände magen kurra och gick ut igen efter att ha spolat litet dryck i ett glas.
Där kom du så ut i hallen igen.
Skulle du nu välja att gå in i sovrummet eller i vardagsrummet?
Och vad skulle du göra där, om du nu alls kunde genast som välja?
Du kastade en blick in i sovrummet men bestämde dig för att gå in i vardagsrummet istället.
Där satte du på radion i stereon och ställde in P 1.
Genast började en röst mala på om någonting och en annan röst kom in i det pratet efter bara några sekunder.
En dialog alltså.
Du satte dig ner på stolen och satte på datorn.
Radion fortsatte att sända det där bubblet och du lyssnade väl med ett halv öra som vanligt.
Ett flygande tefat landade på gräsmattan utanför och blinkade med bromsljusen.
En lucka blev långsamt synlig.
Ett gult ljus trängde ut ur den luckan.
Du reagerade inte nämnvärt eftersom du antog att det bara var en sådan där synvilla som din hjärna producerade, mest för att du var ensam i rummet.
När det började höras en signal från ett utryckningsfordon i närheten slocknade ljuset i luckan och farkosten började genast försvinna och bli osynligt.
Antagligen for det iväg en bit också, för att kunna stå åtminstone någonstans där ute på gräset, bara inte tillgängligt för poliserna då de skulle dyka upp och vilja undersöka synvillan.
Fast det förstås.
Om någon annan rapporterat in närvaron av farkosten, var det nog en sorts masspsykos.
Nu lider du i och för sig av vanföreställningar ibland.
Någon psykos har aldrig kunnat spåras hos dig.
Men det är klart, någon gång skall ju också vara den första.