Horisonten närmar sig. Du står längst bort och tittar på mig. Jag vinkar tafatt, men du bara står där och tittar.
Horisonten närmar sig. Du står inte längst bort längre, du har kommit närmare. Jag hoppas svagt att du ska komma lika nära som mina tårar.
Horisonten närmar sig, allt mer. Du vinkar med din silhuett. Det är vackert att se på.
Horisonten närmar sig. Som den gjort så länge. En våg av en konstig mörk lycka sveper över mig, det känns underligt, men ofattbart lugnt.
Horisonten närmar sig. Som en blyg och skamsen valp. Du ville ha min uppmärksamhet, men för ett ögonblick var horisonten och vågorna vackrare än allt annat och du stod vid skuggans rand, bortglömd och ensam.
Horisonten närmar sig. Du sa det i en vördnadsfull viskning, så tätt intill mitt öra. Jag ville inte lyssna på dig, jag ville att dina brev skulle vara till mig. Dom där breven med frimärke.
Horisonten närmar sig. Den är blå det vet jag, sa flickan till sin far.
Horisonten närmar sig. Så stod det på den utvecklade pergament biten, med den snirkligt magnifika stilen i ljust grönaktigt bläck, som så många hade svårt att tyda.
Horisonten närmar sig. Jag såg in i dina djupt blå ögon och horisonten har kommit hit, nu kan den inte närma sig mer. Nu är den nära, viskade jag och ett lyckobrus skummade upp, som vågornas vita lockar mot stranden, i mig och jag kände horisontens mjuka läppar.
Det var skönt, det var sagolikt.