Höstlövet faller sakta ner till marken.
Lyfts upp ibland av himmelens vågor.
Drivs ner igen av världens brus.

Tonerna från trädets aska.
Fyller rummet med en dyster värme.
Det meningsfulla flyr med vågornas bölja.

Sanden stelnar till en hård sten.
Måsen som en gång varit,
Syns inte längre bakom horisonten.

Solen har slutat gå upp i gryningen.
Dimman håller sig fast vid jorden.
Allting är mörkt och förfruset.

Jag söker efter månens sken.
En gnutta av det som en gång varit.
Drunknad ligger han, på havets botten.