Har inte känt doften på ett flertal år,
ändå kan jag känna den på min tunga.
Varje gång jag ler, varje gång jag gråter,
varje gång jag tar på mig den där gamla tröjan,
som ligger gömd bakom tjugofem par trosor.

Om jag skaffade en hund skulle han få ditt namn.
Inte ditt riktiga namn såklart, utan ett smeknamn.
Vårt smeknamn. Ja, det som jag gav dig då vi gömde oss i rummet,
när dina föräldrar kom hem en timme för tidigt.
Honom skulle jag hålla om varje kväll, honom skulle jag inte såra, honom skulle jag aldrig överge.

Kan vi visa dom hur starka vi en gång var?
Kan vi göra det om nu, när vi är vuxna?
När vi förstår att världen är rund, samtidigt som vi förstår mindre för varje minut som går förbi. Samtidigt som vi inte längre kan känna vad vi känner. Samtidigt som världen kastar blickar och onda ord.

Det blir ett nej.
Du kommer alltid att vara mitt ja.
Det blir en tår till.
Det blir inte okej. Men det är okej. Vi är inte okej.