Tiden står stilla för en stund.

Att ha ett par armar om sin kropp. Känna sig liten och omhändertagen, känna sig trygg i någons famn, beskyddad från omvärlden.
Att andas i takt med någon annans bröstkorg. Känna värmen av andetag mot ansiktet. En varm, fuktig cirkel där du andas ut och det träffar min hud.
Att ligga så nära att dina ögonfransar kittlar min kind när du blinkar.
Att känna minsta lilla ryckning, röra sig tillsammans för annars går inte pusslet ihop. Pusslet som just nu är våra kroppar, formade enbart för att vara bredvid varandra. Varenda kurva, varenda kant och varje hörn är perfekt. De smälter ihop, lätt, utan ansträngning. Det är meningen att de ska vara nära, de skapades för enighet.

Så är det ju inte, verkligen inte och man vet att det är töntigt att ens tänka men det känns så bra, så fint att tänka att vi är något perfekt.