Vildvuxna klor som kratsar sig ner under jordens alla hudlager. Nästlar sig in, under, genom, förbi markytan. Snirkel snirkel, underjordiska gångar har inga raktsträckor. In och härja i små maskfamiljers vardagsrum, sabotera avloppsrör och telefonledningar under sagerska. Gnaga. En sork har inga gränser. Den irrar stirrar kutar fram, slingrar ålar borrar. Ständigt på jakt, efter en till av sig själv. Hör gallopperande pudlar dunsa ovanför, höga på sin jaktinstinkt och lyckligt ovetandes om hur onåbar jag är då jag irrar stirrar kutar fram, slingrar ålar borrar utan gränser. I blixtfart ilar jag fram i jordens sorkgrävda ådror, pudel ger upp. Jag slingrar mig runt mig själv. Kommer till rätta, ligger still. Gräver ner mig i dagen som snart inte finns mer, tänker vänder vrider på min sorkhet. Nu är min gnagarkropp stilla, min smådjurshets har, som alltid vid den här tiden, lämnat min kropp för att dra sig upp mot huvudet. Den irrar stirrar kutar fram, slingrar ålar borrar sig runt mellan lillhjärna frontallob, höger vänster a-myg-da-la. I blixtfart ilar jag fram, mellan synapser. Axoner. Mellan minnen, sinnen, de tusen olika nyanserna av fuktdoft som gnidit sig förbi under dagen. En sorkunge kurar in sig, vill bli putsad. Smådjurhetsen glider ner innanför min bröstkorg och går från spretig till samlad. Allt faller på plats. Det enda av betydelse är att lyckas putsa den lilla ungen lycklig. I sorkvärlden finns ingen grammatik. Motsatser är ändå alltid synonymer. En unge utanför mig själv börjar spinna.