skulle allt bli som åtminstone jag ville
och tyckte. Så till vida det inte sket sig,
så där som det gör ibland då jag får
tycka och bestämma helt själv utan att
tänka precis hela

vägen på eventuella konsekvenser och
sånt. Jag vet någonstans inombords
att det jag tänker är så rätt. Det märkliga
är att det ändå kan bli så fel. Jag förstår
inte var felet ligger.

Utöver att det inte är mitt fel. Det måste
bero på att det jag tänkt ut visserligen
ofta nog passar mig själv, blott andra
anpassar sig till mig. Bara att när samma
formel som gäller för

mig, skall appliceras på andra, som inte
riktigt förstår sig på storheten i hur jag
tänker, känner och upplever mera verklig
heten, det just därför kan uppstå svårig
heter och problem.

Och dessvärre dessutom ofta nog gör
det. Men om alla bara tyckte som jag,
det vill säga att jag borde komma i
första hand, så skulle allting lösa sig,
som på alldeles egen hand.