Gatuljusen rusar förbi
blir långa streck
när bussen slukar asfalten
under isen

och jag undrar om mina medpassagerare
känner tomrummet som håller på att bryta sig ur mig
och explodera
jag undrar hur många tomrum vi skulle kunna fylla bussen med
hur många fler än jag som knyter näven i fickan
och håller ut
till ändhållplatsen
för att sen falla ihop
två steg innanför dörren

[bara jag håller ut tills jag kommer hem
sen får allt rasa samman]

jag undrar om mina tysta medpassagerare
reflekterar över att vi delar mer än den kollektiva färden
tänker de som jag
att vi gemensamt skulle fylla bussen
av exploderade tomrum
för att ingen vågar bryta tystnaden
och fylla tomrummen med ord