Varbergagatan 242 - 1985 - Den 10 februari, eftermiddag klockan 16.30.
Johan Hallgren 19 år gör ingenting. Lyssnar på The Smiths, Meat is murder.
Han mår dåligt, vet inte riktigt varför. Tomt i huvudet. Han har hoppat av sitt
jobb på ett fritidshem. Hans så kallade Mamma kastade ut honom ett halvår tidigare.
Hans vän Annika orkar inte försöka hjälpa honom idag. Ingen hör utav sej.
Det ringer på dörren, utanför står en man i 50-årsåldern. Vem är du undrar Johan.
Jag är du Johan om 30 år. Jag vet vad som kommer hända, hur det kommer gå för dej.
Jag kan och vill hjälpa dej. Du kommer hamna i ett Allvarligt Helvete om det fortsätter så här. Får jag komma in? Har jag blivit galen undrar Johan. Du är på god väg att bli riktigt riktigt galen. Och så omfamnar den medelålders Johan den unge Johan.
Jag vet din historia, min historia, allt som hände dej och mej. Det är bara naturligt att du mår dåligt, du har kämpat så länge nu. Vad kommer att hända med mej då?
Du kommer att om ca 1 år och 6 månader insjukna i en Psykos, som kommer att vara i ett år. Plus en Backlash som heter duga några år senare. Vad ska jag göra?
Jag ringer en taxi så åker vi till akutpsyk. Nej dit vill jag inte, så illa är det inte alls, jag mår snart bättre säkert. Jag tror inte att du är jag om 30 år... jag kommer inte att se ut så där, du ser så sliten ut. Stick härifrån, annars ringer jag Polisen!
OK Johan... jag kom och försökte hjälpa dej. Jag älskar Dej. Jag omfamnade Mej.