Vi har alla samlats för att höra mig

Det är en improviserad föreläsningslokal

Jag vaggar bak kulisserna

Orden som ska levereras känns som långt inne
så här minuterna före, inte bra men

Power pointen -fallerar helt
hjälp!
- finns ej att få

får improvisera kvällen
två timmar,
tvåhundra själar
tvåhundraochen med mig

För oss samman i olika skuggor,
min djupare

Det är mycket fokus på mig,
ett som väl inte skådats sedan jag
krystades ut för femtifem år sen

Åhörarna liknar en stum kör

sitter på hårda stolar, glesade,
illusoriskt flera, egentligen en väl

Det vet varje Stå Framför En Hop
människa att hopen är en allen

Jag måste anstränga mig för att
pluralisera pronomen i tilltalet

Nu sitter hen fint still, uppmärksamt
orden flätar
blicken riktad
två timmar, med paus enåfyrti

hundra minuter

Inga bilder, ingen Power

inget annat att se än

mig

jag

själv

Jag är ju tom, en trasig diabild, en svartruta
en tomyta
ett ingen ting ting

Jag är hundra minuter av ingenting

Tack för mig,
hörs någon säga

Jag!

Det är ju jag!