På den tiden kallade barn vuxna för tant eller farbror.
Barbro, tio år, hälsade på sin gudmor, tant Sonia i Skåne.
Där träffade hon tant Greta, Sonias syster. Gudmodern
var en lång, slank dam med mungiporna neddragna utom
då hon hade en cigarett mellan läpparna. Systern var
kort och rund, alltid med ett glatt leende. Som ung hade
hon flyttat till Danmark för att gifta sig. Nu bodde hon i
Odense men hälsade ofta på i Skåne.
Barbro gillade tant Greta skarpt. De skrattade åt samma
saker trots åldersskillnaden. När de efter några dagar
skildes åt, kom de överens om att brevväxla.
Barbro skrev ett långt brev genast när hon kom hem. Efter
ett par dagar kom det svar från tant Greta, på svenska tack
och lov.
Brevväxlingen fortsatte tätt. Barbro berättade i breven om
sådant hon inte sa till någon annan. Det var ofta om mamman,
hopplöst ledsen sedan pappan dött. Tant Greta skrev om
händelser i Danmark och om sina barnbarn. Det växte fram en
säregen vänskap mellan tioåringen och den glada damen i
Odense.
Efter två år kom det inga brev längre. Barbro hade postat sitt
som vanligt och väntade på svar. Det kom inget. Hon ville inte
skriva och fråga varför.

I Odense låg Greta Jensen på sin dödsbädd. Sonia vakade hos
henne. Greta viskade:
- Jag är så ledsen för att Barbro slutade skriva till mig.
- Är du säker på att hon slutade. Ett brev, hennes eller ditt
kanske kom bort.
- Så kan det vara. Ledsen är jag i alla fall.
- Ska jag hälsa henne?
- Ja, hur det än var med breven, så måste du efter min död
säga att ett brev kom nog bort och att jag inte är arg på henne.