Jag lyssnar på Dvorak. Tonerna drar i mig som om jag vore en marionettdocka. Det är inte särskilt symmetriskt eller kontrollerat.

Inget jag gör blir någonsin symmetriskt eller kontrollerat, även om andra tycks uppfatta det så. Det har jag aldrig förstått. Det känns som om jag lurar alla. Bara när jag släpper strukturen kan jag skapa.

Det bildas underliga stegkombinationer medan jag gör mitt bästa för att värja mig för soffor och bordskanter. Vi bor ganska litet. Det är bara en tvåa från början, men vinden har byggts om till mitt residens. Hela mitt tak sluttar, på båda sidor, ända ned till golvlisterna. Det ger endast lite utrymme att kunna stå upprätt på, i alla fall om man är vuxen. Dansa får jag göra i vardagsrummet.

Jag visste inte ännu att det skulle komma en då jag grät över att jag inte längre vågade dansa fast jag verkligen behövde. När jag var mindre, bara några år gammal, gömde mina föräldrar de skivor som gjorde mig vildast eftersom jag då verkligen sprang in i väggar och möbler. Idag kan jag inte förlora mig så, även om jag skulle vilja.

Mamma har låst in sig i badrummet igen och jag kan höra henne snyfta. Jag vågar inte trösta. Jag blundar och vilar i musiken. Vi ska åka till kyrkan snart och jag har tagit på mig min lilla gröna klänning. Jag hade hoppats att jag kunde ha mina röda sandaler på mig fast det börjar bli lite för kallt. Men nu vågar jag inte dra uppmärksamheten till mig genom att fråga om jag får.

Jag hör hur pappa rotar i verktygslådan som han förvarar i en garderob i sovrummet. Han går med hetsiga, stampande steg över golvet och bankar på badrumsdörren.

– Vi ska åka nu, säger han. På hans röst låter det som om mamma stod
och strök kläder eller något annat ordinärt. Han låter närmast munter.
– Vi väntar på dig, fortsätter han, kastar en blick på mig och blinkar i samförstånd. Gör vi inte, stumpan?
– Jo, säger jag med hög röst och tittar honom i ögonen så länge jag förmår.

Vi låtsas inte om någonting. Om jag tvekar kommer det att innebära någon slags problem för mig, det vet jag. Eller för mamma. Snälla mamma kom ut nu, tänker jag.

Han tar upp skruvmejseln och börjar bända upp låset till dörren. Han drar upp den. Jag skymtar mamma. För en sekund är hon där, framåtlutad över handfatet. Han ser medlidsamt på henne under ett ögonblick. Hon ler urskuldande. Han tar tag om hennes hår och bakhuvud och sliter ut henne ur badrummet, ned för trappan, ut i hallen. Hon försöker snubblande att hinna med samtidigt som hon vrider sitt huvud mot mig och ler. Men hon ser bara konstig ut och jag äcklas av henne.

Vi går till kyrkan. Jag kan inte koncentrera mig. Under två timmar grämer jag mig över att jag inte tog på mig de röda sandalerna. Jag är säker på att mamma var för bekymrad över annat för att hon skulle ha kommit ihåg att det är för kallt. Nu kanske jag inte hinner använda dem någon mer gång i år, och nästa sommar kommer de att vara för små. Jag grämer mig så mycket att jag blir arg, så arg att det värker i hela kroppen.