Jag minns inte varför den här gången. Jag ligger på hopkrupen på badrumsgolvet och gråter. Det är omöjligt att sluta. - Din otacksamma lilla fitta! skriker han. Jag sträcker upp armarna mot honom.

- Sluta, viskar jag.

Han spottar på mig. Han ser fullkomligt galen ut. Han sliter i sitt eget hår och trampar runt i cirklar i badrummet medan han väser ut orden mellan tänderna.

- Din jävla fitta! Det är inte konstigt att dina föräldrar inte ens vill veta av dig! väser han.

Jag gråter ännu mer. Jag har ingen lust att behärska mig längre, jag bryr mig inte längre om hur patetisk jag är eller hur hemsk jag måste se ut i hans ögon där jag ligger. Han böjer sig ner över mig och hamrar med knytnävarna mot min rygg och mina armar som jag håller om huvudet.

- Du är så jävla otacksam! skriker han igen. Du har för fan allt! Jag gör allt för dig!

- Jag vill bara att du ska berätta sanningen, viskar jag.

- VAD! ryter han och tar tag i mitt hår, tvingar mig att se på honom.

- JAG VILL BARA ATT DU SKA SLUTA LJUGA! skriker jag hysteriskt. JAG VILL ATT DU SKA ÄLSKA MIG! PÅ RIKTIGT!

- Du är för fan sjuk i huvudet, säger han och tittar på mig med avsky.

Han har rätt. Jag känner mig verkligen helt sjuk i huvudet. Plötsligt släpper han taget om mitt hår. Jag är inte beredd och mitt huvud studsar mot badkarskanten. Det får mig att gråta ännu mer. Varför varför varför? Jag vill veta VARFÖR. Han gör en ansats för att gå och jag får panik. Han får inte gå! Han får inte lämna mig ensam! Jag kan inte vara ensam, jag klarar inte av det. Jag tar tag i hans arm och försöker hålla fast honom.

- Snälla gå inte, snyftar jag. Snälla snälla snälla förlåt!

Han skakar sig ur mitt grepp och går. Jag hör hur ytterdörren slår igen. Jag ligger kvar på golvet. Fattar inte hur det kan finnas så här mycket tårar i min kropp. Jag måste få tag i en telefon. Han slog sönder min mobil en stund tidigare. Nu måste jag ha en telefon för att kunna ringa honom. Jag måste få veta när han kommer tillbaka. Det är det enda jag kan tänka på. Han måste komma tillbaka!!! Jag klarar mig inte utan honom!

Jag reser mig upp. Min kropp känns gammal. Tjugoett år och så in i helvete trött. Jag vill inte möta min blick i spegeln. Hur kunde jag bli så här? När blev jag så svag? Jag vet inte när. Om jag bara visste när, då kanske jag kunde gå tillbaka till exakt den stunden då jag förändrades och ändra på allting? Men jag kan inte minnas. Jag minns knappt gårdagen. Vad gjorde jag förra veckan? Veckan före det?

Jag tappar upp ett bad. Mina händer skakar när jag vrider på kranen. Hur ska jag orka ta hand om ett barn med händer som skakar? Mera tårar. När jag ligger i vattnet försöker jag få kontakt med bebisen som ligger i min mage. Jag försöker föreställa mig vem hon är. Jag talar lugnande till henne och säger att allt kommer att bli bra, att hon inte behöver oroa sig. Men det är svårt. Hon är långt borta. Jag är långt borta. Alla är vi långt borta.