Jag vet inte om det är måndag eller onsdag.
Så jag tar en kopp kaffe till.

Det är januari i alla fall, det vet jag.
Jag borde städa undan glittret medan jag väntar,
men jag sitter fast i soffan.
Ylletröjan är stickig och sockorna för stora.
Och glittret får sitta kvar till juni.

Jag har väntat i flera dagar nu.
Kaffesumpet har fastnat på mina tänder.
Brevlådan är full av påminnelser om verkligheten
och grannarna har slutat att knacka.

Jag tror det är söndag när stormen kommer.
Min storm som kommer när det stormen behagar.

Jag sade hej och välkommen när kylan drog in.
Han svarade jag har saknat dig i sjutusen minuter.

Det blir så kallt när stormen kramar mig.
Men det finns inget som gör mig varmare.

Slå dig ner säger jag medan jag finner
min trygghet i hans kaos.

En lätt bris leker med mitt hår
och en vindpust kysser min hals.
Han gör mig yr. Han gör mig rädd.

Ge mig vin och minnena tillbaka,
ber jag medan stormen närmar sig min ytterdörr.

Han blir en regnig storm, olidlig
gråter och ber mig lägga mina ord på någon annan.

Jag kommer döda dig igen.

Stormen når min blick.
Genomborrar mig med ett olidligt slut.

Jag dör hellre i din storm än lever i lugnet av någon annan.

Det är tisdag eller torsdag.
Jag kokar kaffe och tar på mig sockor som är för stora.
Och glittret får sitta kvar till nästa jul.