Ett hus där vi bor nu med frustration i varje vrå. Det byts ut mot radhus mitt i stan, det bästa vi kan få?
Vi flyttar in, bygger bo, börjar om så gott vi kan. Rusar bort, springer fort, tills det som fanns då var det som brann.

De sätter upp en helt ny vägg bara så jag kan få ett rum. Säger skämtsamt kanske rivs den när jag flyttar jag blir stum.
Och jag ser framför mig ett halvår, halvvägs ner i en flyttkartong. Innan jag packar om igen och flyr, på egen hand denna gång.

Till något nytt ack så långt bort men som är mitt mitt eget bo. Där jag kan göra plats åt bara mig få lite lugn och ro.
En etta med ett kök att inreda, ett alldeles eget hem. En korridor med nya vänner snälla låt mig hitta dem.

Och sen kommer jag tillbaks förstås för nya äventyr. I min källare i andras om de inte ännu flyr.
Jag får ett skrymsle av ett rum men ett där sängen kan få plats. Utrymme för fiol och dator och böcker när det är natt.

Fast jag är ändå inte där mitt hjärta bor nån annan stans. Det bor i Visby i ett tält, och i känslor som aldrig fanns.
Det bor i skogarna och haven varje ord i varje ton. Det bor i önskan om att drömlivet är närmre än vi tror.

Och kanske bor det också i en lägenhet tolv timmar bort. Tillsammans med en längtan om att resan hem vore av kortare sort.
Men i det lilla krypin som är mitt där kan jag leva vara glad. Tills jag vaknar upp en morgon tänker: Nu vill jag byta stad.