Han sitter i soffan med flaskan i sin hand,
och sörjer över tiden som bara försvann.
För alla misstag han begått,
och för alla förtroenden han förrått.
För alla människor han utsatt för fara,
och för den han utgett sig för att vara.

Han slänger i sig sina sista piller,
och sköljer ner dem med en flaska Miller.
Nu återstår bara väntan på att dem ska börja värka,
så att den innerliga smärtan han ska sluta märka.
Verkligheten börjar nu förvrängas,
och tankarna upphör äntligen att trängas.

Orden blir sluddriga,
och ögonen suddiga.

Han inte längre någon koll,
på vad som egentligen spelar någon roll.
Ingenting är längre viktigt,
men innerst inne vet han att det han känner inte är på riktigt.
Han vill egentligen inte dricka något mera,
för han vet att sina känslor kommer att explodera.

Han låter ändå begäret ta över,
och intalar sig själv att det döver.
Han reser på sig för att ta ett steg,
men benen sviker och förvandlas till deg.
Han faller handlöst till golvet och gör sig illa,
känner gråten i halsen och börjar må illa.

Han kravlar sig upp på sina knän som är täckta av spya och blod,
fattar han inte att hans kropp har fått nog?
Han försöker skrika på hjälp men får inte fram ett ord,
då sträcker han sig efter telefonen som ligger på hans bord.
Men det svartnar för ögonen och han når inte fram,
utan rasar ihop på mattan bland allt smuts och damm.

Kollapsen har fått honom att sova,
eller fick han ta emot den eviga nattens gåva?