Jag har hålrum i mitt huvud som sätter punkt, membran som öppnar dörrar till nya försök och nyanserade nervsystem för ömhet som bara kan tänka i en enkel gråskala.

Med ett trasigt minne och en missbildad tidsuppfattning kämpar jag mot klockan som går så långsamt och slår så hårt. Jag har gått för långt, för många gånger - första gången, sista gången, ingen gång- snart smäller det!

Alla mina tankar är bara meningslöst rabbel. Min gravt berusade hjärnstam fyllekör och slänger ut lösryckta satser som bränner huden svullen medan min Kerberos till cerebrum tvingar fram ett abstrakt intellekt samtidigt som dom, dom andra, pratar om sanningen men vad fan vet dom om livet?

Jag vill så gärna att vi ska vara överens, att vi ska vara evigt älskande, ständigt trogna, men vi är bara bleka foton av vad vi ser i varandra och vi bråkar alldeles för mycket för att komma undan med att kalla det här för ett förhållande. Framtvingade monogamer som båda fejkar och försöker lura oss själva att vi åtminstone njuter av det hela men vi är bara knullande pingviner, svartvita och kalla.