Patrik kunde inte hitta mjölken. Fanns den verkligen inte där, hade han som fortfarande sov glömt den än en gång. Det fick inte vara sant. Men det var sant. Det var inte som de gånger då hans far hade missat att ställa in paketet i kylen, eller då han hade sagt förlåt och sprungit ned till närbutiken efteråt. Han hade glömt det helt och hållet och skulle kanske inte orka ta sig upp ur sängen i dag. Patrik såg uppgivet på de gamla ostarna, vars bästföredatum hade passerat med råge. Smörgåsar utan pålägg var lika torftiga som flingor utan mjölk.
Likväl var de torra flingorna bättre än ingenting. Efteråt drack han en burk apelsinläsk som han hade sparat från lördagen. Innan han hämtade skolväskan kastade han de gamla ostarna och sprang ut på gården med soppåsen. Vad det osade om den. Han hade inte hittat tandborsten, och ingen tandkräm, kunde inte förstå var sakerna hade hamnat, han hade ju inte flyttat på dem själv. Men under gårdagen hade det varit någon tant på besök. Hon hade luktat gammal parfym och sett ogillande på honom. Från sitt rum, som han stängt dörren om för att slippa störas av hennes närvaro, hade han sedan kunnat höra henne skratta gällt som om det verkligen var roligt att sitta i det där köket. Det var väl hon som hade haft bort den fördömda tandborsten.
I sista stund hittade han kammen. Han hade inte hunnit ordna till håret, för hans sovande far hade inte kunnat väcka honom, och nu var han sen. Han hade redan missat bussen som han brukade ta. Som tur var hann han med den nästföljande, men det skulle han inte ha gjort om den hade kommit i tid. Medan han gladdes åt sin tur kammade han inne i bussen äntligen håret, och såg då att en gammal farbror följde varje hans rörelse.
- Vad glor du på? sade Patrik, alltjämt med andan i halsen.
- Men vad är det för ton, sade mannen.
Hans ögon var vänliga, överslätande, fastän tonen var sträng. Han fortsatte att betrakta Patrik, och hade väl väntat sig en ursäkt, men det kom ingen. Pojken slutade kamma sig och vände bort huvudet. Då flyttade sig den gamle mannen till sätet intill.
- Ta inte illa upp, unge man, men när jag var lika gammal som du var man artig mot äldre.
- Och? sade den tilltalade, fortfarande med näsan pekande mot rutan.
- Jag säger inte att du måste nia mig, men det kunde vara på sin plats att se på den som talar med dig. Fryser du inte, min gosse?
Patrik vände sig om. Han var barbent i september, det var väl det gubben menade. Och så hade han inte kunnat hitta några rena sockor. Det luktade svett om dem som han hade använt under gårdagen, en jämnårig flicka från en annan skolklass hade sagt ”Blä” och hållit för näsan när hon känt odören. Den pinsamheten fick inte upprepas. Då var det bättre med såväl frusenhet som vattenblåsor. Vad hade den okände med det att göra.
- Nej, jag fryser inte för jag har sprungit, svarade Patrik sanningsenligt.
- Och varför har du sprungit?
- Annars hade jag inte hunnit med, förstår du väl!
- Nej, just det, just det, mumlade mannen liksom till sig själv.
Sedan skulle han inte prata mer på hela resan, men när Patrik steg av i närheten av skolan gjorde han det också. När de gick förbi konditoriet kunde Patrik inte hjälpa att han fick en sådan lust att stanna och kika in genom fönstret. Han såg vackra vitmålade trästolar och runda små bord med rutiga dukar på. En herre satt och läste tidningen, medan en ung kvinna betalade för något som hade lagts i en brun påse. Det kunde vara bullar eller kringlor, det verkade inte vara en tårta i alla fall. När hon steg ut slog den underbara doften av nybakat bröd emot pojken. Han ville gråta, men skratta också. För doften var härlig.
- Du verkar hungrig? sade den gamle mannen. Vill du ha något? Jag bjuder.
- Nej tack. Jag måste till plugget nu på en gång.
Vit i ansiktet kom Patrik att skynda på stegen, men efter bara några sekunder stannade han.
- Vad tänkte du bjuda på?
- Ett glas mjölk och en äggsmörgås vore väl inte dumt?
Plötsligt syntes Patriks tänder. De var oborstade, men han tänkte att den goda smaken på mjölken och smörgåsen snart skulle få honom att glömma det. Mjölk. Det var nästan för bra att vara sant. Han kunde inte säga nej till det.
En minut senare hade han satt sig ned vid ett av de små runda borden på en av de fina vitmålade trästolarna. Hans händer vilade på den rutiga vaxduken, och han hade ännu inte släppt sitt förväntansfulla leende. Mannen med tidningen reste sig och gick. Snart nog plingade klockan i dörren på nytt och en familj med två små barn kom in. Barnen var högröstade, men på något sätt hörde Patrik dem inte. För nu kom mjölken och äggsmörgåsen till hans bord. Den snälle farbrorn nöjde sig för egen del med en kopp te utan tillbehör. Han såg allvarligt på Patrik och sporde:
- Du måste tänka på att komma i tid till skolan hädanefter. Varför blev du sen i dag?
- Pappa… glömde väcka mig.
- Du kan inte lita på att någon annan skall göra det hela livet. Därför bör du ha en väckarklocka.
Mannen öppnade sin väska och tog upp ett föremål i en liten kartong.
- Den är till dig, det sitter ett batteri i, och här är två extrabatterier. Göm den för din far.
- Varför?
- Annars finns en risk att han tar den ifrån dig. Det är du som behöver den, och han kommer ändå bara tro att du har snott den.
Jo, sådan var sannerligen hans far. Det var märkligt hur farbrorn kunde veta det. Men han hade väl sett barn förr och kunde gissa sig till saker bara genom att studera deras kläder. Detta visade sig stämma.
- Allting syns på dig, och jag har sett dig många gånger. Du har inte sett mig för du har inte tittat. Alla okända människor är ett vimmel för dig. Sådant är bara naturligt. Det är först när man får tid att se efter som man upptäcker saker. Det vill säga, när man blir gammal.
- Vad heter du? sade Patrik.
Nu gav mannen till ett hjärtligt skratt.
- Förlåt mig! Först klagar jag på din oartighet, sedan glömmer jag att presentera mig själv. Ja, jag säger då det. Mitt namn är Kent. Och ditt är Patrik, eller hur? Det står i alla fall på stänkskärmen på din keps.
Patrik njöt av varje tugga av smörgåsen. Egentligen var han inte längre hungrig, de torra flingorna hade gjort honom halvmätt redan för en timme sedan. Mjölken var fet och god. Han drack den långsamt. Sedan rapade han plötsligt, vilket fick honom att både skratta och rodna. Medan Kent såg godmodigt på pojken blev denne plötsligt tankfull. Mannen hade inte berättat om han hade några egna barn.
- Jag hade en dotter en gång, sade han då. Hon hette Sosine. Det var en söt flicka, men hon dog när hon var yngre än du är nu.
När Patrik fick höra det ställde han ned glaset utan att ha druckit den sista klunken. Han såg den glasartade blick som hade ersatt det jovialiska uttrycket i Kents ansikte och blev tyst själv. Så tog den gamle mannen hans hand och såg honom i ögonen.
- Det är en hemsk historia, jag tror inte att du vill veta mer. Nu skall du gå till skolan, utan att tänka på detta, och så lovar du mig att ställa klockan på väckning till i morgon. Så att du inte måste springa.
Patrik lovade, nickade och tackade. Sedan skyndade han till skolan. För att spara så mycket tid som möjligt genade han över bensinmacken fastän det var farligt och förbjudet enligt skolledningen. Han kom ut vid esplanaden, korsade den vid övergångsstället och därefter såg han skolgården.
Han for in som en tornado i klassrummet. Fröken Inger, klasslärarinnan, såg på honom med en skarp blick.
- Det här duger inte, Patrik. Jag vill tala med dig – nu! Ni andra fortsätter räkna.
Hon tog honom genom korridoren till ett sådant där litet mötesrum som lärarna brukade använda när de ville prata med föräldrarna om hur det gick för deras barn. De mötena brukade alltid bli trevliga, hade han hört någons föräldrar säga. Hans far hade också varit på ett sådant litet möte någon gång, men det hade varit länge sedan. Den sista kallelsen hade han rivit i remsor inför Patriks ögon och sagt ”Jag skiter i deras djävla hemanmärkningar och allt vad det är!”
- Det ordnar sig nu, fröken, sade Patrik och visade sin nya väckarklocka. Jag har fått en sådan här. Titta!
Hon såg fortfarande bekymrad ut.
- Saken är den, sade hon, att du borde ha kommit i tid även utan en sådan. Har man ingen väckarklocka så måste föräldrarna väcka en. Du är inte duktigast i skolan. Du är som de flesta, alltså måste du komma i tid för att hänga med. Det här var sista gången, Patrik! Nästa gång kallar jag hit din far. Hjälper inte det så blir det andra åtgärder. Det är allvar. Som tur är hinner jag hjälpa dig i eftermiddag. Du får kvarsittning, och det skall du vara tacksam för.
Resten av dagen kom att flyta på som ett töcken för Patrik. Han vågade inte smita från kvarsittningen, han visste aldrig hur fadern skulle reagera på ett klagomål. Han kunde strunta i det – eller bli så arg att han för stunden förlorade greppet om sig själv. Då var det bara att hålla sig undan tills han hade lugnat ned sig.
Eftersom han frös om benen tog Patrik den förbjudna vägen till busshållplatsen. Ånyo hade han tur och lyckades precis hinna med en buss. Det var så himmelskt skönt att slippa vänta i blåsten att han trallade av lycka. Men innanför hemmets dörr skulle han mötas han av en mycket uppretad förälder.
- Din förbannade skitunge! Tror du inte jag vet vad du har gjort. Du skall inte låta dig bjudas på godsaker av främmande män. Min son är ingen stjärtpojke, hör du det!
Och så knuffade han Patrik baklänges. Men han slog åtminstone inte, detta till Patriks eviga lättnad. Mannen hade knappt någon kraft i händerna. Det stank – av svett och något som han hade druckit. Luktade det inte urin också? Det var i alla fall bäst att inte säga något om det.
- Gå och städa köket med dig! Sedan håller du dig på ditt rum. Jag vill inte se dig mer i dag.
I sitt stilla sinne undrade Patrik vem som hade skvallrat. Antagligen var det någon granne som hade råkat gå förbi konditoriet just som han och den hygglige farbrorn hade suttit där. Det var oturligt, men han ångrade ändå inte att han hade tagit emot vänligheten. Han var inte säker på vad uttrycket ”stjärtpojke” betydde, men hans far hade sagt det på ett sådant sätt att det måste ha varit något snuskigt. Det var nog bäst att inte fråga om det heller.
Patrik fyllde en hink med såpa och vatten, efter att ha kastat allt skräp som låg på golvet. Sedan skurade han noga varenda kvadratcentimeter av parketten. Han fortsatte sitt värv genom att diska av travarna av koppar, glas och fat som stod huller om buller överallt. Fönstret var solkigt av fett och något annat – han visste inte vad men det såg ut att vara både ketchup och sås – som hade stänkt upp på alla rutorna, de översta också. Eftersom glödlampan i taket hade börjat blinka bytte han ut den. Sedan ilade han upp på sitt rum. Där satt dock hans far när han kom. I handen höll denne väckarklockan.
- Vad är det här? Va’?! Fick du den av honom?
Patrik nickade.
- Den djäveln! Varför då?
- För att jag inte skall komma för sent till skolan.
- Åh, en ängel! Som bara ger bort saker? För att vara snäll? Halleluja, ta mig fan! Nåja. Behåll den då, din jubelåsna. Men kommer du med fler prylar från den där kufen kommer jag att dänga dem i golvet, nu vet du det. Och honom kommer jag att slå ihjäl!
Sedan gick han. Och genast när han hade lämnat rummet blev Patrik så förunderligt sömnig. All energi lämnade honom. Han måste ställa ned klockan för att inte tappa den, och det var svindlande nära att han hade glömt att sätta den på väckning. Klockan halv sju morgonen efter skulle han gå upp. Om han gjorde det behövde han inte stressa. Bussen skulle inte åka ifrån honom. Hans pappa hade blivit arg som vanligt, som de flesta andra dagar. Men om han bortsåg från det hade dagen varit lyckad. Bättre än de hundra närmast föregående.
Kanske var det därför som han somnade så lätt, som att huvudkudden kändes mjukare än vanligt och lakanet mer smekande mot huden än annars. Under täcket rörde sig hans hand, och plötsligt kände han en annan hand där under. Den var mindre än hans egen, verkade tillhöra en sjuåring. Den lilla handen slöt sig vänligt om hans, och så hörde han någon uttala hans namn. Det lät som en liten flicka.
- Vem är du?
- Sosine heter jag. Jag är ett drömspöke.
Rätt vad det var befann han sig inte längre i sin säng, utan satt på en grön äng bland blåklockor och styvmorsvioler. Intill honom satt en flicka, yngre än han själv. Hon hade en blomkrans på huvudet. Leendet var rart. Hon ville att han skulle följa med henne.
- Vi får inte missa tåget.
Han visste inte vart de skulle, men följde villigt med. Hennes fötter var snabba, och de fick honom själv att bli lika snabb. Det var rena trolleriet, för så fort hade han aldrig sprungit förr, inte ens de gånger då han hade genat över bensinmacken. De hann fram till den pittoreska lilla tågstationen just som tåget kom, och hoppade ombord lätta som två älvor.
I vagnen satt idel okända människor, klädda på gammaldags vis. Sosine berättade att de var minnen. En ung man hade en transistorradio, en sådan där riktigt gammal en som Patrik hade sett på skolans basar för ett år sedan och som det gjordes retrokopior på. Den unge mannen hade åtsittande byxor och elvisfrisyr. Vad coolt, tänkte Patrik. Damerna såg ut som gamla tiders barbiedockor, och de vuxna männen som hemliga agenter, sådana som de framställdes i filmer från sextiotalet. Pojkarna hade kortbyxor, somliga bar gubbkeps. De flesta av flickorna hade klänning med vid kjol och rosett i håret. Alla var de finklädda på något sätt.
Så fanns där också några barn som han själv, som hade ett vilset leende på läpparna och inte verkade veta vart de var på väg.
Tåget stannade vid ett tivoli. Patrik hade aldrig varit på ett tivoli förr. Nu hade det plötsligt blivit natt igen, ändå tyckte han att tågresan bara hade varat några sekunder. Lampor lyste upp hela nöjesfältet. Han hörde buller från en bergochdalbana och musik från en slänggunga. Där fanns stånd med chokladhjul och bollkastning. Den unge mannen med elvisfrisyr gick nu fram till Patrik och presenterade sig kort och gott som – Elvis.
Och i samma ögonblick som han sade det insåg Patrik att det var sant. Det var verkligen Elvis som stod där framför honom, tog honom i hand och bockade. Han kände igen mannens klädsel från ett gammalt skivkonvolut. Otroligt nog ville den berömde att Patrik skulle göra honom en tjänst. Det var att aldrig någonsin, här eller annanstans, kalla honom ”The King”. För han var bara en sångare, hävdade han. Och han sade att han skulle sjunga i kväll.
Det gjorde han också, efter att Patrik och Sosine hade roat sig av hjärtans lust i timmar, i åkattraktioner såväl som vid lotteristånd och chokladhjul. Då var pojken så mätt av popcorn, kanderade äpplen och annat gott att han inte kunde påminna sig om när han någon gång skulle ha blivit mättare. Musiken var gammal men trevlig att lyssna på. Nu kunde han förstå varför Elvis hade blivit så känd. Flickorna i sina ålderdomliga kläder dyrkade honom, kunde han se. De såg själva ut att vara tagna ur någon gammal film.
Men så blev det tyst igen. Figurerna försvann, och han steg av tåget utan att minnas att han skulle ha klivit på det igen. Han såg den gröna ängen, det var åter dag och han hörde det ljuvliga fågelkvittret. Sosine sprang före. De måste hitta hans säng innan den försvann.
Lyckligtvis stod den kvar där de hade lämnat den. Patrik kastade sig ned, överväldigad av äventyret och allas vänlighet. På nytt tog Sosine hans hand.
- Vi ses i morgon igen.
Han anade att hon menade nästa dags natt. Sedan kände han inte hennes hand mer. Den milda sommarsolen förvandlades till tavlan på en klocka. Och den ringde.
Vilken underbar dröm, tänkte Patrik när han satte sig upp klockan halv sju på morgonen. Men lyckan slutade inte där, utan fortsatte med att han lyckades leta upp tandborsten och krämen. Hans far hade kommit ihåg att handla mjölk, men av någon anledning var det stökigt i köket igen. En kasse med tomburkar stod på diskbänken. De ligger åtminstone inte överallt, suckade Patrik. Hur hade han hunnit dricka så mycket öl, det kunde inte Patrik förstå. Och nu låg han och sov, det skulle han göra i flera timmar till, utan att behöva tänka på att väcka sin son. Det sista var lika bra.
Eftersom han lätt hann med bussen denna morgon måste han inte nödvändigtvis gena över bensinmacken, så det lät han bli. Han slängde en blick mot konditoriet när han passerade det, men Kent var inte där, och han hade inte sett honom på bussen heller. Fast Kent brukade väl ta någon av dem som gick senare, kom Patrik på.
Fröken Inger var glad åt att se Patrik komma i tid för första gången på fyra dagar.
- Så skall det se ut, min gosse. Fortsätt att hålla ordning på klockan, så blir det inga problem för dig.
Och inte var han barbent heller, kunde hon till sin förnöjelse se. Men det skulle fortsätta att vara tydligt att han inte hade någon bästa vän. Det var en sorg som ingen vuxen kunde hjälpa honom att komma över. Inte heller skulle det vara någon idé att försöka med ord som ”Ta dig i kragen” eller ”Ut och umgås”, ty så hade livet aldrig fungerat. Vänskap var ju något som måste förtjänas. Någon som inte var hans lärare måste inse att han var värd den.
Fröken Inger visste inte att Patrik aldrig kunde ta hem någon vän till sig, för han visste aldrig hur det skulle se ut i rum och hall när han kom från skolan, eller vilka människor som var där. Hon kunde inte veta att det var Patrik, inte dennes far, som utförde alla sysslor, som städade undan smärta och smuts och kastade ut det varje dag i hopp om att det aldrig skulle komma tillbaka. Därför visste hon inte att han aldrig kunde dröja kvar vid något som var roligt, att det var därför som han alltid skyndade till busshållplatsen så fort dagen var slut. För att få undan det mörka som svärtade hans liv så att han slapp gå till sängs med det. Även utan befallningar skulle han ha förstått det.
Fadern var vid medvetande när han kom. Han gick omkring i lägenheten, liksom yrvaken, men det visade sig att han bara var hungrig.
- Fixa litet käk! Annars djävlar käkar jag upp gardinerna!
Han luktade svett, hade förstås inte hunnit duscha eftersom han bara hade sovit mest hela tiden. Patrik låtsades inte om det, utan frågade bara försynt vad som fanns. I själva verket visste han det bättre än sin förälder, vilket denne i sekunden efter insiktsfullt påpekade. Patrik hämtade en oöppnad burk med spaghettiringar och litet falukorv. Det gick snabbt att laga till det, så det fick duga.
Sedan stängde han in sig på sitt rum, ville inte minnas den gliring som han hade fått ta emot angående ”äldre farbröder” under den annars tysta middagen. Mycket hellre koncentrerade han sig på dagens läxor. Dessa sade inga fula ord, och blev aldrig oförskämda även om de stundtals kunde vara svåra. Efter detta städade han upp i badrummet. Han gjorde det ordentligt, för det behövdes. Först därefter fick han lust att duscha. Klockan hade då hunnit slå nio och han var trött. Så mycket bättre, tänkte han, för då skulle han somna snabbt. Och då skulle han kanske få träffa Sosine snart.
Hon kom nästan genast när han hade krupit ned i sängen. Nu såg han henne tydligare. Ögonen var stora, vackra, och håret var mörkt och kortklippt. Men hon var verkligen inte gammal trots det självförtroende hon visade. En tand hade lossnat i framkäken, att han inte såg det förrän nu.
- Vi skall ut och fiska, sade hon.
De befann sig vid ett ljust skogsbryn med massor av björkar och ett vitsippsfält som var enastående stort. Rakt genom dessa vitsippor gick en stig. Sosine visade vägen genom att gå före nu också. Hon ledde honom till en fin skogssjö. Där stod några män otåligt väntande med kameror och stora kulisser som de hade satt upp. Sosine gav ett metspö till Patrik och sade åt honom att genast börja fiska. Patrik gjorde som hon ville och frågade under tiden vad det var för karlar och vad dessa väntade på.
- De är filmare och de väntar på att du skall få napp så att de kan börja arbeta.
När hon hade sagt det vågade Patrik inte vänta. Han kastade spöet i vattnet, utan att reflektera över om det satt något agn på kroken eller inte. Snart högg det i linan, och han vevade försiktigt in den tills det som nappat blev synligt. Det var en filmrulle. Bakom sig hörde han filmmännens jubel.
När de hade filmat klart spelade de upp den färdiga filmen, som var en västern, och den var spännande, men var den inte också litet åldersstigen. Bakgrundsmusiken lät ju som den skulle komma från en repig gammal stenkaka.
Plötsligt tystnade musiken. Filmen hade nått sin slutscen, där stjärnan, en man som hette Roy men kallades för Klippa, vände sig mot kameran och sade:
- Vad du gör, kalla aldrig någon för ”stjärtpojke”!
Sedan försvann bilden. Filmmännen packade ihop sina saker, de visslade och sjöng under tiden som de lyfte och bar. Bilen som sakerna fraktades i liknade alldeles en vanlig flyttbil, men på sidan stod det ”Svenska Filminstitutet” i stora svarta bokstäver.
Sosine var belåten. Han hade varit mycket duktig, fick han veta. Som belöning fick han lov att bada i den glittrande sjön. När han kom upp sade hon att det var dags för dem att ge sig av, och beklagade att tiden alltid gick för fort när man hade som roligast. Patrik blev fundersam.
- Om du, ett drömspöke, kan säga så, måste det vara sant. Så vad gör ni drömspöken när vi levande är vakna?
- Dumbom. Då sover vi, så klart. Om vi inte är ute på något uppdrag.
Han hade inte vetat att spöken kunde sova, vilket han bekände direkt. Sosine skrattade, tog honom i handen och ledde honom bort till stigen genom vitsippsfältet, till sängen där han åter kröp ned. Solklockan tittade på honom igen med sitt stora runda ansikte. Allt var bekant. Sosines försvinnande också.
Dagen efter var en fredag. Det var dagen då han fick sitt första beröm av fröken Inger för att ha gjort hela läxan till full belåtenhet. Det hade varit en del att göra, så hon poängterade verkligen hur nöjd hon var med insatsen.
- Du är på rätt väg, Patrik. Ibland behöver man en liten utskällning, och du verkar ha tagit kritiken precis på det sätt jag ville. Snart kommer du att kunna hjälpa andra.
Hjälpa andra. Orden satte sig i hans hjärta. Hur skulle det gå till, han kände knappt sina egna klasskamrater, och hemmet var en plats full av oro. Men det var snällt av fröken Inger att säga så, hon kände ju inte till något annat om honom än det han gjorde i skolan.
Inte heller denna dag hade han genat över bensinmacken. Kanske skulle han aldrig göra det mer, men han visste inte. Väckarklockan kunde ju gå sönder, han kunde glömma att sätta i ett nytt batteri om det gamla tog slut. Mycket kunde hända. Men han skulle i alla fall försöka låta bli.
Hans far kom hem sent den dagen. Han hade två kompanjoner med sig. De skulle titta på fotboll och ville inte bli störda. Alla tre hade varsin systembolagskasse med sig. Patrik såg besviket på dem. Kunde de inte ha haft sin fest någon annanstans. Han skulle få städa, förstod han. Städa mycket. Det skulle inte bli någon rolig lördag, inte ens om Sosine dök upp en gång till och lät honom få uppleva något kul.
Hon var tillbaka redan samma natt. På något sätt hade hon förstått att han var ledsen, kanske vet alla drömspöken sådant. Nu var hon dock det enda som han visste namnet på, och hade han aldrig träffat Kent var det inte säkert att han skulle ha känt till henne heller. Hon hyssjade på honom när han berättade om vad som hänt under kvällen, och sade att det skulle komma en morgondag också. Han skulle inte vara en pojke hela livet. Var hon inte väl klok för att vara så liten? Han hade inte tänkt på det förr, men nu gjorde han det. Inte desto mindre var han tacksam för att hon hade blivit hans vän. Någonstans blev han inte klok på sina känslor.
- Vad skall vi göra i natt? sade han.
- Något svårt. Vi skall göra två ångerfulla själar lyckliga igen. Jag vill veta om du klarar det innan du får min riktiga gåva till dig. Är du redo?
- Ja, sade Patrik fastän han kände sig osäker. Allt hon sade tydde på att han skulle sättas på prov.
Hon visade honom till en mörklagd trädgård. De gick på betongplattor, och gången tycktes honom oändligt lång. Den slutade vid en stenlagd terrass, där två personer satt tysta och stirrade tomt framför sig. Den ene var en ung man, den andra en kvinna i trettiofemårsåldern.
- Det här är Flod och Norma Jeane. Prata med dem!
Så fort hon hade gett sin befallning blev hon osynlig, och Patrik kände sig för en stund utlämnad och visste inte vad han skulle göra. Så började de två på sin respektive bänk titta på honom, och han kom att skämmas av skäl som han inte själv förstod. Han hade inte gjort dem något. Han visste inte ens vilka de var. Likväl hade hans fötter snart lett honom till Flod.
- Varför sitter du här?
Den unge mannen såg trött på honom och sade att han hade tagit en chans för mycket. Och nu var det för sent att ångra den.
- Kan jag göra något för dig då?
- Bara om du verkligen vill.
- I så fall säger jag ja. Varför skulle jag inte vilja det?
- Därför att det inte alltid är lätt. Om du vill göra något för mig, så sätt inte i dig något som du inte tål, älska livet vad som än händer, och tänk bara goda tankar om mig fastän jag själv gjorde så fel. Du skall tänka på precis samma sätt om din far. Kan du det?
- Jag kan bara lova att försöka. Jag skall anstränga mig, det lovar jag.
Patrik medgav att det nog inte skulle bli så lätt.
- Han har förlorat sig själv. Om några år har du honom inte längre.
Orden fick Patrik att vilja gråta, men i drömmar kan man inte det. Flod såg ändå vad som hände i pojkens huvud, och blev både glad och rörd.
- Du har ett gott hjärta, och du har skänkt mig tröst. Tack, Patrik.
Sedan gick Patrik till kvinnan. Varför satt hon här, hon som var så vacker och hade så vänliga ögon? Detta kunde inte vara rättvist. Hur hamnade man på ett sådant här ställe, för övrigt, när det fanns så mycket som var ljusare och roligare. Kanske fanns det inget svar.
- Jag ville inte leva, erkände hon skamset efter en stunds tvekan.
Han tänkte, hur kan någon som hon inte vilja göra det. Hon läste hans tankar och svarade:
- Ingenting jag gjorde blev någonsin tillräckligt bra.
- Hur vet du det?
Norma Jeane pekade på sitt huvud. I samma stund som hon gjorde det förändrades hennes hårfärg från blond till röd. Det var en förvandling som Patrik inte förstod innebörden i, men en sak visste han, och det var att den som talade hade väldigt fel om sig själv. En som såg sina fel och brister skulle inte behöva oroa sig för dem, medan den som inte gjorde det riskerade att göra andra människor illa. Hon måste sluta såra sig själv, vilket blev hans svar till henne. Och så sade han det där andra, som fick henne att oväntat hoppa upp ur sin hopsjunkna ställning och avge ett utrop av förtjusning:
- Du är vacker vilken hårfärg du än har.
När han hade sagt det blev det med ens ljust. Sosine kom tillbaka, och i fjärran såg Patrik tivolit till höger och vitsippsfältet med sin sjö och sina kameramän till vänster. Himlen såg ut som ett tak i ett rum. Han sade artigt adjö till Flod och Norma Jeane. Sedan följde han Sosine tillbaka till hans säng som vanligt. Innan hon återvände till drömspökenas eget land berättade hon att han nu var redo för den gåva som var tänkt för honom.
- Vad är det för en gåva?
- Det får du se, sade hon hemlighetsfullt och log.
Morgonen efter ringde det på dörren. Klockan var bara åtta, och Patrik undrade vem som kunde vara ute så tidigt. Fadern öppnade, men det stod ingen där så han slängde igen dörren, vrålandes ”Djävla snorungar” så att sonen spratt till förskräckt där han satt vid frukostbordet.
När pojken såg ut genom fönstret upptäckte han Sosine, som vinkade åt honom från trottoaren. Rädd för att hon skulle försvinna om han inte skyndade sig kastade han i sig de sista tuggorna och tog på sig ytterkläder och skor, varefter han rusade ut för att till sin glädje finna att hon väntade.
Hon tog honom några kvarter bort, till en innergård med bänkar och stolar. Där satt en annan pojke. Patrik kände igen honom från skolan. Han rörde sig knappt, utan satt helt tyst och såg ut att frysa fastän han hade en tjock kofta på sig. Håret stod åt alla håll. Av hans min att döma var han sjuk eller mådde i varje fall mycket dåligt. Sosine ställde sig bakom honom och vinkade. Han verkade inte märka att hon var där. När Patrik vinkade tillbaka lyfte pojken blicken och vinkade själv. Ett leende skymtade i hans ansikte.
- Adjö, sade Sosine och gav Patrik en puss på kinden. I nästa sekund var hon borta.
Kvar satt pojken, som hette Peter. Han vågade inte gå hem, berättade han. Föräldrarna kastade saker på varandra, var helt oregerliga. Det var tredje gången denna vecka. Nu berättade han inte detta utan vidare, utan Patrik fick lirka det ur honom. Och plötsligt hade de blivit vänner, fastän Peter var två år äldre, det var som en saga.
Några år senare, när pojkarna gick på samma gymnasium och började bli män, berättade Patrik för Peter om drömspöket Sosine, som han en gång hade haft nöjet att få träffa. Peter lovade att bevara hemligheten. Kanske trodde han inte på den, men i så fall sade han inte det.
Samma dag, eller om det var någon dag senare, råkade de gå förbi en folksamling. Utan att knuffas lyckades de bana sig väg genom den, och fick då se att det var en parkbänk som man hade samlats runt. På bänken satt Kent. Hans ögon var slutna. Promenadkäppen låg på marken och händerna vilade på benen. När Patrik såg honom tänkte han: Vad lycklig han ser ut.



december 2014