Hans ögon somnade aldrig
om de någonsin var slutna
så tänkte han när han sov

För hans huvud var fyllt av
Templet
När han blickade ut mot slätten
såg han flickan som plockade blommor
såg han vilsenhet, litet till

De målade honom ständigt
Flera lager kunde jag se
vittra fram under andra, sentida
Kanske hade han varit
naken

Dock tycktes det mig helt omöjligt
att för mig skönja hans barhet
Oåtkomlighet är ju sådan
– bara till, bjuder aldrig in oss.



18/3 2012