Barbro sitter på den solvarma bryggan med sin storebror Rolf
och grannens pojkar Kurt och Lillen. Alla fyra har doppat sig i
det kalla vattnet. Den magre Kurt fryser i sina yllebadbyxor.
Han hackar tänder men vill ändå inte lämna sjön. Barbros
baddräkt är av bomull, har smockat liv och band om halsen.
Den är djupt skuren i ryggen med knytband för att den ska
sitta uppe.
Förtöjda vid bryggan ligger två båtar, en stor motorbåt och
en roddbåt med utombordare.
- Vad ska vi göra? frågar Kurt.
- Vi kan inte sitta här och inte göra nåt, säger Lillen, alltid eko
till brorsan.
- Vem törs simma under båtarna? utmanar Rolf och tittar på
den jämnårige Kurt.
- Jag törs, säger Barbro.
Rolf ser ogillande på henne. Det var inte meningen att hans
sjuåriga syster skulle nappa på utmaningen.
- Äsch, du som är tjej vågar väl inte, säger Kurt.
- Tjejer är fega, tillägger lilla ekot.
- Jag vågar visst. Sa du båda båtarna?
Rolf nickar. Barbro reser sig, tar ett djupt andetag och dyker
från bryggan. Hon simmar under den plattbottnade roddbåten.
Lugna, fina tag. Det gäller att spara på luften. När hon klarat
ekan måste hon djupare ner för att komma under den kraftiga
kölen på motorbåten. Spara på luft. Simma, simma. Plötsligt,
tvärstopp. Hon har fastnat med ett av knytbanden på ryggen
i någon ojämnhet på kölen.
Hon försöker vända sig för att se hur hon ska komma loss.
Det tar tid, hon måste snart upp och andas. Hon kan inte rulla
runt, måste få luft. Med ett kraftigt ryck drar hon i bandet,
lyckas slita av det. Hon är fri, fortsätter snabbt simma under
båten och kommer upp till ytan.
Matthet och yrsel övermannar henne. Hon flämtar efter luft.
Rolf hjälper henne upp på bryggan. Han är blek och allvarlig.
- Vad länge du var nere, säger Lillen. Vi trodde att du drunknat.