Elisabet stod utanför deras villa. Efter många år var hon
tillbaka. Skulle hon ringa på? Helst ville hon slippa och åka
hem igen. Men hon lovade att komma när Märta ringde.
På 70-talet hade Elisabet och hennes man bott här. Då var
de grannar och goda vänner med Märta och Nils. Elisabet
log vid tanken på allt roligt de haft tillsammans.
Nu var hon änka sedan maken dött i cancer. Hon tog sig
samman och tryckte på ringsklockan. Oj, signalen måste eka
i hela huset. Kanske hade de blivit lite döva, Märta och Nils.
Märta öppnade genast, hon hade nog väntat i hallen. De
granskade varandra med förvåning innan de kramades.
- Du är dig precis lik, sa Märta och log. Det kan man inte säga om mig.
- Nej, sa Elisabet. Du har magrat och blivit kortare än jag.
Hur uppriktig kan man vara, tänkte hon. Jag säger inget om de
grå hårtestarna, som spretar åt alla håll.
- Som jag sa i telefon så har jag bekymmer. Men stig på nu.
- Tack. Var är Nils?
- Kom, så får du träffa honom.
De gick in i vardagsrummet med det stora fönstret. Nils satt i
en fåtölj och tittade ut i trädgården. Han rörde sig inte trots att
han måste ha hört dem.
- Nils, Elisabet är här för att hälsa på oss. Du minns väl Elisabet?
Då vände han sig om. Till det yttre var han sig lik, smärt och
elegant med yvigt numera vitt hår. Han reste sig långsamt,
kom fram till henne och tog i hand. I hans ögon fanns ingen
glimt av igenkännande.
- Underbart vårväder vi fått, kvittrade Elisabet.
- Jag hörde bofinken, sa Nils plötsligt intresserad.
- Var det i morse du hörde den? frågade Märta.
- Det vet jag inte, svarade Nils och ansiktet stelnade.
De åt lunch. Märta berättade för Nils vad de åt. Elisabet förstod
att Nils drabbats av demens. Efter maten gick han tillbaka till
sin fåtölj vid fönstret och fortsatte att titta ut. På ett bord
bredvid honom låg en kikare.
Kvinnorna hjälptes åt att duka av och stannade sedan i köket.
- Nu förstår jag, sa Elisabet. Hur länge har han varit dement?
- Det har utvecklats under ett par år. I början hade han klara
perioder men glömde var han la saker och hade svårt att hitta.
Nu kan det glimma till ibland som med bofinken.
- Har du någon avlastning?
- Nej, jag har inte orkat ta tag i nånting. Dagarna får bara gå.
På natten låser jag sovrummet och gömmer nyckeln så att
han inte kan ge sig ut på promenad.
De satt vid köksbordet. Märta såg ännu tröttare ut än före lunchen.
Elisabet tog hennes hand och kramade den lätt.
- Varför bad du mig att komma?
- Jag ville träffa någon, som kände oss när vi var yngre och kan
uppskatta Nils för den han var. Han är ändå Nils och jag älskar
honom fortfarande.
- Han kände inte igen mig.
- Jag ville pröva om han fick associationer om du och jag
tittade på foton från vårt liv tillsammans på 70-talet.
De återvände till vardagsrummet. Nils satt kvar vid fönstret.
Elisabet hörde på hans andetag att han sov.
- Nils,nu ska Elisabeth och jag titta i fotoalbum. Vill du vara med?
Han vaknade till och skakade på huvudet. Sedan tog han
kikaren och tittade mot buskarna.
Det fanns absolut inga fåglar där, tänkte Elisabet.