Jag kastade dynga på svanarna
för svanar är alldeles för vita,
och sågade ner alla granarna
så det inte kunde bli jul.
Hos polisen så gäcka jag spanarna.
De i sura äpplet fick bita
när de jaga' med blåljusvarnarna
för att fånga förövaren ful.

Jag ströp se'n en katt för den jamade.
Jag tålde ej höra dess läte.
Då dess livsgnista ännu jag kramade,
jag gäcka' polis än en gång.
De trodde åt snaran de stramade
men än en gång slank jag ur nätet.
De verkade alldeles förlamade
när de jagade mig med batong.

Och käring som stod där och pratade,
på bussen i morgonens timma,
om sitt kärleksliv bara hon tjatade,
så jag önskade att jag var döv.
Jag kände hur innerst jag hatade,
så ihop hennes läppar jag limma'
och jag styckade upp och jag matade
uppe henne in i sin röv.

Men till slut blev jag fångad då frågade
varför jag svanarna kletat
och varför jag granarna sågade
och kattmord och styckmord begått,
och jag sa att i verklighet vågade
jag ej göra det som tankarna letat
upp. Då släppte de mig och jag tågade
ut och jag skrattade rått.