Villan låg nära järnvägen. Den stora gräsmattan
nådde ända fram till spåret. Sven funderade på
att plantera buskar. Det hade inte blivit av ännu
utan gräsmattan låg där öppen för skramlet från
godstågen.
Gräset behövde klippas. Han tog fram den rassliga
gräsklipparen. Borde ha köpt en ny men inte heller
det hade blivit av. Till hans förvåning startade
skrället på första försöket. Han började klippa
utefter ena långsidan.
Det slog honom att han alltid gjorde på samma sätt.
Kanske skulle det ta bättre om han arbetade i olika
riktningar. Han började klippa på diagonalen.
En nystart!
När han vände fick han se en person gå på spåret
utmed gräsmattan. Verkligen farligt. Kan komma tåg
när som helst, tänkte Sven.
Nästa gång han vände med klipparen hade personen
kommit närmare. Det var en ung kille, som hade sitt
föräldrahem i byn. Han kallades för Sladden för att han
jämt kom sist i skoltävlingarna. Det var länge sen han
syntes till. Ryktet gick att han fanns i Stockholm, där
han både söp och knarkade.
- Hur han nu fick pengar till det, sa byn.
Sven fortsatte klippa gräset på diagonalen. När han vände
såg han att Sladden klivit av spåret och gick på andra sidan.
I bakgrunden tätnade skogen. Klipplängden blev allt kortare.
Sven gick från järnvägen och vände när han kom till huset.
Ett tåg närmade sig, han kände skakningarna i marken. Han
pustade och torkade sig i pannan.
Då fick Sven se hur en man plötsligt dök fram från skogen
och knuffade Sladden framför tåget. Loket bromsade häftigt
men dödade och styckade pojkstackarn. Sven kände obehag.
Hans nya klippmetod hade gjort honom till mordvittne.
Om han klippt som vanligt hade han bara sett Sladden först
gå på spåret och sedan bredvid. När han beskrev förloppet
på det sättet skulle alla, även polisen, tro att Sladden begått
självmord.
Det fick de tro. Bäst för alla, framför allt för Sven, som
inte kunde tänka sig att vittna i en mordrättegång. Ville inte
bli indragen i något, som rubbade tillvaron.