Draperiet
i mörkröd sammet
var som en förlängd del
av de fallande vecken
på hennes nya klänning

Den mörka dörren
av gammalt skuret trä
lovade ingenting
för den var stängd
som alltid

Jag var modig den dagen
öppnade dörren
utan lov
och togs emot av
en oemotståndlig köksdoft

Där stod hon
finklädd
med ett vitt förkläde
log och visade silverbrickan
med nykokad knäck

Ta en du
sade hon
de är ju så många
Då förstod jag
att hon hade väntat på mig.



4/4 2015