En liten tussilago stod ensam i sin kur, han kände sig så liten och nästan lite ful. Han tittade upp mot världen och drömde för en stund , att han var vacker som krokus och ståtlig som en kung.
Den lilla tussilagon han kände sig så dum, så naken och hjälplös att han nu nästan blev helt stum. Han var ju så liten ,ensam och rädd och endast några få gula blad satt rätt.

solen gick i moln och genast blev det kallt. Plötsligt blev det natt och allt blev genast svart. Den lilla tussilagon han sa nu för sig själv, blir jag en dag vacker så ska jag alltid vara snäll.
Morgonen kom och det kändes så varmt, ty solen var framme med värmen i sin hand. Den lilla tussilagon hade nu mer blivit stor, och inga fula blad fanns någonstans på hans rot.

Han tittade upp och såg sig genast snabbt omkring , allt var som förändrar runtomkring hans ring. Han var nu inte längre någon liten tusseknopp, han var en ståtlig tussilago och den största av hans sort. Han var finast av dem alla och betraktad som en kung, men godheten i hans hjärta blev den största skatt som ung.

För av av godhet blev han älskad av alla runt omkring , och omgiven av människor som ville goda ting. Ty den lilla tussilagon han visste att så väl, så väl som man är vacker så måste man vara där, vara där för de som gråter och som inte mår så bra, man måste vara snäll, om man vill må bra var dag. För av godhet kommer kärlek och lycka ja minsann, så var som lilla tusse och hjälp de som du kan!