Den sista tiden har jag inte haft det så bra.
Jag har behövt säga hejdå till fler människor än vad man vill.
Jag har kämpat med vem som egentligen är mina vänner.
Jag har tagit beslut som kanske inte varit de bästa för mig.
Jag har också valt att inte låta det bryta ner mig.
När jag egentligen bara vill gömma mig under täcket
har jag valt att istället resa mig med ett leende på läpparna.
Det leendet kanske inte varje dag är äkta,
men det är iallafall leende.
Och i det här fallet tror jag uppriktigt sagt att jag mår bättre av det där leendet som inte varje dag är äkta, än att gömma mig under täcket.
Jag skulle inte ens vilja säga att leendet inte är äkta,
det är bara just nu mitt sätt att inte ge upp.
För vissa dagar är leendet äkta.
Vissa dagar kan jag gå och le, skratta och faktiskt ha det bra.
Vissa dagar tänker jag mer på allt det bra jag har kvar,
istället för det jag har förlorat.
För jag är stark.
För jag har varit med om värre.
Men just nu känns livet ganska jobbigt.
Just nu känns det som allt jobbigt som någonsin hänt mig i livet knackar på dörren samtidigt och jag kämpar så förtvivlat med att stänga igen den dörren.
Men det får ju inte mina gamla monster att försvinna,
de kommer bara stå där utanför och knacka tills jag öppnar och konfronterar dem.
Men jag tvekar. Jag vet inte om jag har styrka till att öppna dörren och konfrontera dem.

Men sen har jag en sån där vän.
Som kommer stå bredvid mig och hålla min hand när jag öppnar dörren.
En sån vän som med bara en sekunds ögonkontakt kan se hur jag mår.
Den vännen brukar oftast vara någon man känt hela livet, som verkligen känner en och vet allt man varit med om, och varit där i de upplevelserna.
Men min sån vän har jag inte känt i mer än ett och ett halvt år.
Ändå kan hon bara med en sekunds ögonkontakt se precis hur jag mår.
Och jag är så glad att jag har min sån vän.

Min sån vän inspirerar mig till att vara en bättre version av mig själv.
Min sån vän gör att jag alltid känner mig så säker,
för hon finns alltid där med mig.
Min sån vän är den bästa jag vet.
Hon inspirerar mig att våga öppna den dörren och konfrontera mina monster.
För som min mormor säger:
alla upplevelser är blessings in disguise. Även de jobbiga upplevelserna för du lär dig något nytt om dig själv med varje upplevelse.

Så jag tror nog nu att jag kan hitta styrkan till att öppna den dörren,
för jag vet hon kommer stå bredvid mig och hålla mig i handen.
Efter att ha skrivit detta vågar jag tro det.
Jag tror på oss.
För jag tror på henne,
min sån vän.