Barbro steg av spårvagnen. Hon höll på att tappa högerskon
men lyckades hålla den kvar. De röda skorna med sylvassa
klackar köpte hon i London i somras. Vingliga men urfräna.
Hon blev längre i dem och höfterna vaggade när hon gick.
Det regnade och var mörkt trots gatlyktorna. En rask
promenad och om hon fick gå ifred, var hon snart hemma.
När hon korsade en tvärgata körde en bil in till trottoarkanten
framför henne. I den svarta PV:n satt två män. De steg ur och
stod på varsin sida om bilen. I höfthöjd höll de fram något.
Blottare, tänkte Barbro och tittade bort.
- Följ med här, sa bilföraren.
- Nej, det gör jag inte.
- Det är en order.
Passagerarmannen tog tag i Barbros arm och försökte dra in henne
i bilen. Hon tog av sig den glappande högerskon med den fria
armen och måttade med klacken mot hans huvud. Han parerade
slaget. Hon försökte slå en andra gång och lyckades repa honom
med klacken innan han hann hindra henne. Tyvärr tvingades hon
ge upp eftersom han var så mycket starkare. Han föste in henne i bilen.
- Det var värst vad lilla fröken är bråkig, sa bilföraren och körde iväg.
- Vad vill ni mig?
- Förstår du inte det? Vi vill gärna veta vad du har för dig ute en sån
här ruskig kväll.
Barbro såg sig om i bilen. En skylt låg på hyllan under bakrutan. Det
stod POLIS på den.
- Är ni poliser?
- Ja, för sjutton. Såg du inte att vi visade polisbrickorna?
- Nej, jag tittar inte på män, som antastar mig på gatan.
- Vem är du då?
- Jag heter Barbro Björkman och är på väg hem.
- Har du någon legitimation?
- Nej, jag har inte tagit körkort än.
Poliserna tittade på varandra. De började förstå att de misstagit sig.
- Går du i skolan?
- Ja, i gymnasiet här bredvid.
- Du är tydligen inte den vi söker. Dina högklackade skor fick oss att
tro att du var en tjej på rymmen från ett ungdomshem, som skaffar
pengar med att gå på gatan.
- Ni kanske borde varit säkrare innan ni släpade in mig i bilen.
Passagerarpolisen muttrade något.
- Ditt motstånd talade för att du var hon. Vi visade brickorna,
påminde ledarpolisen. Kan vi köra dig hem?
Barbro tackade ja och tänkte att på det sättet fick de koll att hon
hade nyckel till porten, där hon sagt sig bo.