När ängeln gett all sin kärlek är det dags att ge sig av. Människan har för en stund blivit påmind om vad som är viktigt, kan omsätta kärleken i sitt mänskliga liv, tillsammans med andra människor, och ängeln som person blir därmed överflödig. Eller: ängeln var över huvud taget inte någon person, ens till att börja med. Ängeln var INGET ANNAT än kärlek. Och när den kärleken nu införlivats i människornas värld finns inget spår av varifrån den kom. Ingen märker att någon saknas - för det finns ingen att sakna. Inget av värde dör någonsin, allt det ängeln var finns kvar, bara i annan form. Inte längre en ensam punkt av ljus som drömmer om att explodera, utan nu en kraft i och mellan de levande. Allt ljusbäraren ville var att bli en del av världen, och detta uppfylls då ljuset helt och hållet lämnats över. Då man släppt taget om det som låg en allra närmast hjärtat... nej, om det som VAR ens hjärta. Att ge sin styrka, och därmed sig själv, till de behövande - till människorna - men aldrig själv vara i behov... Genom att helhjärtat offra sig blir ängeln och dennes kärlek odödliga; detta är det obemärkta sätt på vilket sådana heliga väsen skulle verka i vår värld. Om de var verkliga.

I vår verklighet finns dock bara människor. Människor med egna liv och identiteter som alltid ligger dem närmare än någon stor, ogreppbar entitet som "Nuet", "Kärleken" eller "Livet självt". Människor som förälskat sig i sina EGON, och så blivit oemottagliga för varandra. Ja, i en värld av egon blir väl det osjälviska närmast en konceptuell självmotsägelse? Det som existerar i första rummet är de egna viljorna, begären, känslorna. Saker som förstås inte på något sätt är "våra egna", som tvärtom programmerats in i oss med lömsk målmedvetenhet av högsta grad. Men som i vårt begränsade synfält åtminstone TYCKS närmare oss än allt annat. Vad är allt detta "andra", som blir motpolen till det vi felaktigt betraktar som "vårt eget"? Förstås: de andra människorna, och deras viljor, begär och känslor. Redan i accepterandet av egot har vi dikotomiserat världen, och lagt grunden för det skådespel som ska följa. Vare sig vi "vill" det eller inte så har vi hamnat mitt i en dragkamp mellan otaliga viljor, få förenliga, många motstridiga. Må de våra vinna!

I den värld vi valt att leva är allt reducerat. Det kan tyckas existera en multitud av olika värden, men skenet bedrar; det finns i själva verket bara ETT. På samma sätt som multituden av viljor bara är en rökridå bakom vilken Den Enda Viljan kan agera obehindrat. Vilka värden vi än "väljer" att följa, vilka begär som än skapas i oss, så beror de alla av samma övergripande princip och härskas av en enda resurs - den resurs utan vilken de alla förblev värdelösa. I en värld av viljor finns inget rätt eller fel, gott eller ont, utan bara viljor som tillfredsställs, och viljor som frustreras. Och måttstocken för hur väl "våra egna" viljor lyckas består av ett enda ord: MAKT. Detta ord har av någon anledning kommit att associeras nästan uteslutande med "politisk makt", vilket är olyckligt eftersom detta bara är EN form, och på det stora hela en rätt miniskulös del av våra liv. Maktutövning är egentligen något vi ägnar oss åt dagligen. Åtminstone så länge vi interagerar med andra människor, vilket inte minst i den ständigt uppkopplade tidsåldern är exakt hela tiden. Hela vår verklighet är ett nät, kors och tvärs går våra trådar. Och allting skälver, böljar, fram och tillbaka. Senor snäpper av med våldsam kraft, men väven regenererar samtidigt, ständigt skapandes nya kopplingar. Allt förvisso bara tillfälligt. Men, det är ju också bara tillfälligt livet behöver oroa sig. Vi är ofrånkomligen del i detta oöverskådliga maktspel, noder som påverkar intilliggande noder, tillfälliga rörelser som sprids likt ringar på vatten. Bara genom att ha fötts in i världen, givits ett ursprung, en uppväxt, en samling mer eller mindre föränderliga egenskaper, förutsättningar och relationer, så har vår egen knutpunkt etablerats. Vi kan ha mer, vi kan ha mindre. Men enbart genom att vi existerar så har vi verkan på världen; DETTA är makt.

Begäret är oändligt. Makten är det inte. Med total makt skulle vi tvingas inse att det är vårt viljande i sig det är fel på, då vi fortfarande inte skulle vara tillfreds. Tack och lov kan vi nu kämpa vidare, ända tills vår egen ändlighet sätter stopp. Vilket är precis vad vi gör. Varje dag ett prospekt för ny maktutsträckning, om förhållandena är goda, eller en krampaktig strid för att behålla den makt vi har, om förhållandena är sämre. Oftast både och, parallellt, om vartannat. Ett evigt flerfrontskrig - och det med människorna vi säger oss "älska". För ja, oavsett vem vi ser som "vän" eller "fiende", som "hjälp" eller "hinder", så är det de som står oss närmast vi kämpar allra intensivast med. Makt är relativt; det finns ett begränsat utrymme, och om någon ska ha mer måste någon annan alltid få mindre. Man kan krumbukta sig med exempel där alla vill detsamma, men då har man redan utgått från undantaget, och försökt mörka de otaliga viljornas verklighet. Förresten duger inte ens detta. Visst, vi kanske vill detsamma i denna situation. Men det tar inte bort maktförhållandet, utan döljer det bara tills vidare. Tids nog kommer en punkt där viljorna drar åt olika håll, om inte annat för att vi själva driver det till denna punkt, av tristess eller nyfikenhet eller gud vet vad. Och där kommer vi till sist syna varandra, och göra tydligt vem som har trumfen. Det verkligaste vi känner, den sanning vi alla någonstans nickar med i, är att det finns vinnare och förlorare. Någon får alltid sin vilja igenom, på någon annans bekostnad. Om inte någon i desperation förgör alla inblandade viljors möjlighet ("om inte jag, så ingen"), vilket också är mycket vanligare än vad vi vill föreställa oss; sådana exempel visar bara alltför tydligt på den meningslösa destruktivitet vi bär runt och agerar på, och gör för ont att se med öppna ögon.

Vi målar bilden av en värld med å ena sidan starka människor, å andra sidan svaga. Vi vill vara starka, inte svaga. Vi vill omge oss med starka människor, inte med svaga. Som om "styrka" var någon slags inherent egenskap eller karaktärsattribut, som vi kunde vara bättre eller sämre på, och i endera fall alltid träna oss i. I själva verket finns bara de som har makt, och de som inte har. De som ÄGER, de som inte. Rika, och fattiga, om man förstår "ägande" rätt. Vilket förstås är väldigt närliggande vår bild av styrka, bara med skillnaden att medan verkligheten är stenhård, rakbladsvass och något som får oss att ifrågasätta om livet verkligen kan rymma någon godhet, så är vår förskönande omskrivning så mycket trevligare - åtminstone för de "starka" och "rika", vilka förstås också är de med tolkningsföreträdet. Detta är de obesuttnas enda fördel; att de oavsett vilken illusion resten av världen tågar runt i alltid upplever samma skit. Då de inte har något att säga till om bryr sig ingen om att skräddarsy illusionen för deras perspektiv, vilket därmed alltid sätter dem närmare det sanna. Att slavarna som skyfflar kolet är de enda som ser hur herrfolkets drömska tillvaro verkligen går runt, hur monstruöst, smutsigt och dånande det bakomliggande maskineriet är, spelar ingen roll; detta är de "svagas" hemliga vapen, men samtidigt deras förbannelse. De som talar vet inte. De som vet talar inte - och om de gjorde det, så fanns ändå ingen som lyssnade.

Det vi försöker tillskriva oss själva som "styrka" är inget annat än makt, ägande. Det LÅTER bara så mycket bättre att säga att vi är starka - för det framstår då som om det beror av oss själva. På samma sätt som vi kan sky undan de "svaga", tycka att de får klara sig bäst själva, kanske till och med känna hat eller äckel inför deras svaghet. För de har ju uppenbarligen valt den själv, skapat sig själva till detta svaga och motbjudande, i likhet med hur vi själva skapat oss till starka och vackra. Vad vi tvingas erkänna när denna självförhärligande illusion bryts är att vi ALLA är svaga, i grunden, och att vår upplevelse av styrka inte är något annat än makt - och därmed något vi inte själva är orsak till. Att någon får känna sig stark kommer av att denne givits makt. Och var kommer denna makt ifrån, annat än från andra människor? Under ytan på vår vackra föreställning är vi förstås ytterst medvetna om detta, och agerar därefter. Återigen: om änglar fanns, så skulle de ge upp sin makt frivilligt - då de älskar människan, och inte har något eget maktsökande att tillfredsställa. Vilket skulle leda till att de utnyttjades bortom alla gränser och slutligen dödades av vår bottenlösa hunger. När ängeln gett all sin kärlek... när människan sugit ut all näring och energi... så finns inget kvar. Det är tur för de änglalika själarna att de inte är av denna värld (även om någon enstaka förirrat sig hit ibland). De förstår inte vår lek, tycker den verkar våldsam, förnedrande och fruktansvärt onödig. Själva har vi lärt oss tåla den. Själva ger sig vi oss åtminstone inte utan kamp; även den "svagaste" människa är här "starkare" än ängeln.

Den fascinerande sofistikering vi uppvisar, i våra strukturer och samhällen, i våra tankar och känslor, i våra beteenden och relationer, är en effekt av vårt spels grundregler. Varje människa söker makt, över allt annat. All makt måste ges till oss av andra människor. Ingen ger frivilligt bort sin makt. Så enkelt, men samtidigt så motstridigt; det är svårt att förstå hur spelet över huvud taget kan gå framåt. Alla VET ju, i något avseende, vad alla vill. Alla VET att ingen är att lita på, att alla är ute efter att lura en, att alla utbyten måste ske med exaktaste jämvikt. Att man aldrig kan ge utan att VETA att man får minst lika mycket tillbaka - annars vore man snart utfattig. Allt detta säger att vi egentligen borde vara så misstänksamma mot varandra att ingen minsta kontakt någonsin uppstod. Vilket också är precis hur vår verklighet faktiskt ser ut. Vi vet att alla är ute efter att lura oss, men har inget val. Skoja aldrig med en skojare - om du inte själv är en BÄTTRE skojare. Detta är den lek vi måste leka, om vi inte bara ska lägga oss ner och ge upp. För det finns verkligen inget annat att göra. Men det är här sofistikeringen kommer in. Drömmarna, i vilka vi låtsas att allt är annorlunda. Tygerna, färgerna, symbolerna som vi smyckat och till sist helt dolt den vedervärdiga maskinen med. Bländverk, alltihopa. Vi skulle aldrig orka med att leva om vi såg livet för vad det egentligen är, vi MÅSTE istället tro, och tvingar oss så alltid att fortsätta tro, på vänskap, värme och kärlek. Men det är inte verkligt. Vänskapen är inte verklig. Kärleken är inte verklig. Det hänsynslösa spelet om makten, viljornas eviga dragkamp, ÄR; detta är allt.