Jag förstår mig inte på det sjukliga begär efter att "bli älskad" som människan överallt uppvisar. Visst är det något stort och vackert. Men jag har alltid tolkat min egen kamp som en kamp för att själv få ÄLSKA - och i denna jämförelse synes det mig utan tvekan vilket som är större. Att älska är en av de få saker som verkligen förändrar, förändrar hela ens värld och upplevelse, i det att livet plötsligt får ett nytt slag av meningsfullhet. Att älska är något som kräver och anstränger, något som manar, som gör det svårt att sova, svårt att sitta still - men samtidigt svårt att företa sig något av allt det som efter kärlekens inträde nu bleknat i betydelse. Att älska ger en övertygelse, riktning. Visserligen mot en oviss framtid, mot mörka stigar och stormande hav, mot svårigheter man aldrig föreställt sig kunna övervinna. Men att älska ger en samtidigt ett ljus att bära med sig; modet och styrkan att ta sig an det där okända. Att själv bli älskad däremot... det förändrar på det stora hela rätt lite. Faktum är, att om vi inte själva älskar, så har all kärlek som riktas mot oss snarare motsatt effekt. Det smickrar, det smeker vårt ego. Det gör oss i detta lata och bortskämda. Bara än mer tillfreds med oss själva och vår situation, bara än mindre anledning att känna någon brådska, än mindre anledning att höja blicken bortom det som redan är. Så fort människan blivit bekväm vill hon ligga ner och sova; i jämförelse med detta känner jag mig fortfarande som en tonåring som vägrar gå och lägga sig. Visst är ditt och andras själsliv av högsta intresse för mig, visst värdesätter jag era känslor. Men det är i slutändan inte DE som avgör om jag ska dö eller leva - detta kan bara min egen känsla stå för. Min kamp har varit för att hålla elden brinnande, hålla ögonen öppna, så att jag skulle slippa att förvirrad vakna till i kyla och mörker. En kamp som förstås är dömd att misslyckas utan någon där att byta av. Tröttheten vinner alltid till slut, för det kommer ingen gryning.

Jag hade som uppgift att GE, och detta antas ofta vara den lättare delen av kärleken - för vem tackar nej till att bli älskad? Dessvärre är givarens position alltid den underlägsna, och ens alltför ömsinta avsikter förvägras lätt när de blir kända. Så länge människor känner sig svaga, så länge de ser sig själva som stora bördor på sin omgivning, så är de också mottagligare för att älskas, eftersom detta uppfattas som en uppoffring ifrån den älskandes sida. Spelar man vidare på detta, påvisandes sin kärlek som en ynnest de ska vara ständigt tacksamma över, eftersom den mycket riktigt är en uppoffring och ansträngning, och när som helst kan dras tillbaka... så kan också kärleken bestå. Men i takt med att man lägger alla sådana maktanspel åt sidan, och så blottar sin osjälviskhet, så kommer istället deras mottaglighet att sina. Ger man alltför mycket, alltför lättvinnigt, så faller ens gåvor snart i värde. Är man för generös, så blir snart hela ens ekonomi misstänkliggjord och ifrågasatt. Framförallt: när människor förstår att de inte är någon börda, att ens kärlek till dem inte är någon uppoffring, att man tvärtom NJUTER av givandet... Så förstår de att makten de trodde låg i någon annans händer alltid varit deras egen. Så känner de sig på nytt starka. Så förstår de hur ömtåligt den älskandes projekt i själva verket är. Att den älskande inte kunde ge om de inte fanns där för att ta emot. Att den älskande på så sätt är svag, är i behov - är BEROENDE av DEM. Så börjar till slut även den mest osjälviska och kravlösa kärleken upplevas som krav och börda, medan det egoistiska krävandet, kvävandet, maktmanipulerandet aldrig kan tackas med tillräcklig vördnad. Det handlar inte om personer, om situationer, eller ens om känslor. Det handlar bara om att den ena visat sig svag, den andra visat sig stark, och att vi som de otrygga kreatur vi är vill söka bekräftelse hos den starke. Även om detta i själva verket är den som sist av alla kommer att ge oss vad vi söker.

Vingar är sköra ting. En fågel som skadat sig, om bara så lite, finner sig helt hjälplös. Ifrån grodperspektivet tycks världen runt omkring plötsligt så väldigt stor, för att inte säga vriden, oförståelig. Och den plats man borde vara på, någonstans där uppe, tycks plötsligt så väldigt långt borta. Först i den där hjälplösheten vågar fågeln lita på en. Först när det inte finns något val tillåts man sluta sina händer kring den, ge den sin värme, visa att man inte vill något illa. Nöden, situationens tvång, är här en nödvändighet och förutsättning för kärleken. När detta tvång sedan lyfts... när vingarna åter fått styrka, vilket väl också den älskandes omtanke och omvårdnad haft sin del i... så får man inte vakna förvånad över att fågeln flugit vidare. Är det inte tvärtom just detta man strävat efter? Man vet naturens lagar, vet vad som hör hemma på jorden, och vad som hör hemma i himmelen. Man vet väl också hur man bygger burar (i denna konst är vi alla alltför skolade). Robusta burar, effektiva burar, burar som inte går att fly ifrån, som ens fånge inte VILL fly ifrån, då de inte ens upplevs som burar... Men nu var det ju inte det man ville göra. Nu har man ju medvetet brutit sönder alla stänger, smultit ned alla lås, och sagt att man istället för att försöka kontrollera den vill låta naturen ha sin gilla gång. Och då gick väl allt precis som man hade hoppats? Säger man sig älska bevingade varelser, säger man sig vilja deras bästa, säger man sig inte vilja äga, utan hellre se dem fria, så som de alltid var ämnade... så kan man inte klaga när man blir lämnad ensam kvar på marken. Hade inte också ängeln vingar? Kunde då inte också ängeln ge sig upp i det blå? Men då hade ju till att börja med ingen funnits där för den vingbrutne! Sanningen är, att himmelen är en sfär av självupptagenhet, av bristande förståelse för både de egna och de andras egentliga levnadsvillkor; där känner ingen vad som tar dem högt eller lågt, vad som gör dem starka eller svaga, eller ens vad de själva ÄR. Att flyga med flocken ger en den falska tryggheten att allt är som sig bör, att livet är evigt och ens vingar osårbara. Att frivilligt stå kvar med fötterna på jorden ger en varaktigt den upplevelse av verklighet som annars bara erhålls av att krascha.

De "starka" och "friska" leker sin leka lekar, som ett förklätt sätt att tvinga varandra till kärlek. Man kan ställa sig utanför detta, vägra att själv utöva tvång. Men då måste istället omständigheterna göra det åt en; ingen älskar någonsin frivilligt. Är det inte sant? Att om du inte blivit sjuk, så hade vi aldrig fått tiden att komma varandra nära? Du hade varit evigt upptagen med allt annat angeläget, du hade flugit högt och fritt, obekymrad om världen nedanför. Först när alla dessa aktiviteter och människor var otillgängliga, när ingen annan fanns där (de hade förstås fortsatt fullt upp med att leka), när ensamhet och svaghet så gjorde sig påminda... Först då blev min verklighet och närvaro ett alternativ. Självklart älskade du mig; ligger man sårad älskar man vem som än lägger sig ned bredvid en, för man har inget val. Märk väl att detta inte är MIN bild av situationen. Själv tror jag något annorlunda, själv tror jag att en sådan där stund, liggandes tillsammans på marken, är verkligare än allt annat, och att också den kärleken var något ytterst verkligt. Men hur mycket jag än predikar så verkar jag förbli ensamt troende. Du reste dig, frisk och nykter, och återvände till den där världen fylld av angelägenheter, fylld av sådant som alltid passerat över mitt huvud. Din kraschlandning var det tillfälliga tvång som var nödvändigt för att våra blickar skulle kunna mötas, och med den tillfälligheten ur världen fortsätter allt som förr; på detta sätt visar vi med all tydlighet hur olika uppfattning man kan ha om vad som egentligen är "verkligt". Nu får jag vara glad om jag någon gång ser dig flyga förbi utanför mitt fönster. Ändå kan jag inte vara annat än tacksam - för att du kraschade in i mig.

Vi rör oss ständigt vidare. Vi letar ständigt nya retelser, nya leksaker. Det roligaste är inte sällan det förbjudna; det vi inte får röra är nästan omöjligt att avstå. Och det som är skört och värdefullt känner vi inte sällan en morbid önskan att slå sönder. Andra människor är de bästa leksakerna, det värdefullaste vi har - och att slå sönder en annan människa blir så det mäktigaste vi kan uppleva. Samtidigt är det inte tillräckligt roligt att bara leka EN gång, och sedan vara klar. Istället bygger vi upp och bryter ned, sätter samman och plockar isär, i en evig cykel. Tills de ursprungliga formerna helt gått förlorade, tills färgerna helt tvättats ur. Tills vår leksak till slut är så fullkomligt oduglig för oss, att vi äntligen kan förmå oss kasta bort den. Jag har faktiskt inga problem med att det är såhär det är, har slutat jämföra människan med något vänligare väsen som ändå inte existerar annat än i fantasin, har accepterat att mina krav på gudomliga ideal är orimliga. Jag har väldigt anspråkslösa förväntningar på mitt liv, har lätt att finna mig i vad som än blir. Jag var nog bara inte beredd på att spela ut min roll så fort, och nu bara ligga här och vänta på att ruttna. Om man ändå är till för att lekas med, så är det väl bortkastat att ingen drar i ens trådar? Kanske kan vi inte göra varandra annat än illa, i det långa loppet; kanske är det vår förbannelse, priset för att vi över huvud taget blivit väckta till liv. I så fall var det fortfarande ett pris värt att betala. Eller: vi måste om inte annat GÖRA det till ett pris värt att betala. Om vi måste göra oss själva illa för att känna att vi lever... kan vi åtminstone inte få göra oss illa på något vi älskar? Kan jag inte få göra mig illa - på dig? Men det är kanske en alltför ärlig fråga att ställa. Om inte annat, så kommer den likväl för sent.

Min avsikt var att hålla lågan brinnande, att hålla mig själv, och min känsla, vid liv. Att stå fast, och inte lockas iväg av luftslotten. Istället sjönk jag, ned i underjorden. Istället släpade jag med mig det där levande till fängelsehålorna; där ens skrik inte längre gör någon nytta, där man snart inser meningslösheten, och lär sig av med allt som inte är tystnad. Kön och tunga ("mjukdelarna") är de första att brännas bort. På det följer fingertoppar, bröstvårtor, örsnibbar. All känslighet ska utplånas. All ömhet måste dö. Sedan återstår bara grovgörat: att vrida, karva, mala detta okänsliga köttstycke till slutgiltig oigenkännlighet. Varje ben krossas, varje sena kapas. Snart finns ingenting kvar av det man en gång var, inget annat än de ögon som medvetet lämnats orörda, fast uppspärrade, så att man omöjligt ska kunna blunda för vad processen gör med en. De ögon som redan långt i förväg såg järnen glödgas, som kunde sluta sig till precis vad som komma skulle, men som aldrig kunde göra något annorlunda; ögon kan inget annat än att betrakta. Nu söker sig blicken till minsta lilla spricka i väggarna, söker tillflykt i fantasin om en värld utanför. Fantiserar om hur någon ska komma till ens undsättning. Men hur kunde någon någonsin hitta en, när det inte finns några spår? Ingen känner till dessa mörka tunnlar, ingen har varit här - åtminstone ingen som tagit sig levande härifrån. Det finns ingen räddning. Och om sanningen ska fram så är det väl också bäst så. Såhär lever ändå minnena kvar; både ens egna minnen, av människor som älskat och åtrått en, och andras minnen, av en själv som något älskat och åtråvärt. Att faktiskt "räddas" härifrån av sina älskade skulle avliva allt detta i ett svep, för man är inte längre den de kom för att rädda. Det är förvisso outhärdligt att se sig själv falla, se sig själv gå under. Men värre än den personliga döden är att se sin tidigare älskare rygga tillbaka inför ens nu sargade uppenbarelse - för i detta bevittnar vi själva KÄRLEKENS död. Då ska man istället skatta sig lycklig att man lämnas ensam; så kan åtminstone något vackert överleva.

Jag gjorde till sist precis det jag lovade mig själv att stå emot. Jag dödade kärleken. Jag höll den under ytan tills den slutat sprattla. Jag styckade detta redan passerade, oönskade, ofruktbara, och tvådde mina händer. Instängd i min regenererande bubbla väntar jag nu på att återfödas. Mina ögon söker en spricka i dessa väggar av kalk, söker tecken på att tiden snart är inne. Vad blir det denna gång? Ett monster, en ängel, en skadad fågelunge? Vad döljer sig inuti ägget? Jag försöker förutspå reinkarnationscykeln, men det är förstås lönlöst. Så många till synes olika former... även om vingarna alltid är desamma. Klart är i alla fall att inget blir som förr.