Det fanns en tid då hon inte visste om dagen var natt eller dag. Då allt hon var bestod av ett mörker obeskrivligt svart. Ordet \"tom\" syns alltför fylligt och innehållsrikt för att beskriva känslan hon skulle burit närmast sitt hjärta, om hon hade kunnat känna alls. Ingenting berörde hennes själ, för själen var någon annan stans. Kanske död?
Tiden fylldes av regnets gråt på låsförsedda fönster. Ljudet av ledsna tofflor i slitna korridorer. Undvikande av blickmöten ur ögon som ingenting längre förstår. Rummet blev även det, ett fängelse som låste in hennes inre fängelse, så att hon var dubbelt inlåst.
- Men du är ju vacker, ung, intelligent! SE dig som du är! Sa de som skulle hjälpa henne att finna ljuset igen.
Naturligtvis fanns inget att svara på det. Inte ens mera skuld förmådde hon klä på sig.
Ingenting mera orkade hon.
Den första känslan som kom tillbaka var sorg.
Sorgen över att inte längre kunna känna glädjen över att se sina barn, friska, starka och älskande henne.
Men det var ändå en känsla!
Från sorgens botten började så den oändliga, livsfarliga klättringen tillbaka till fast mark. Den gick via miljoner fallgropar där tomheten ekade ihåligare än någonsin förr och där känslorna gömde sig för den förlamande rädslan. Men även via upptäckten av det första äkta skrattet, förlösande flödande tårar och glädjen i att våga älska igen.
Och så vitt jag vet
klättrar hon än.