Jag lever ett lugnt liv
vid Vasagatan varje dag
och ser på gatulivet
när jag dricker mitt kaffe
på uteserveringar om vårarna.

Jag lever ett lugnt liv
Fem mil från allt utom havet.

Jag är svensk.
Jag hade turen att aldrig behöva få det ifrågasatt
då jag växte upp i en silverskog
vid floden som föder Ryssland.

Jag läste Harry Potter och Godnatt Mister Tom
under täcket
och var min ryskalärarinnas älsklingselev.

Jag drömde om sommar och havet
om en egen hund
och att få börja på ridskola.
Jag hade en sparkcykel
men aldrig skrubbsår på knäna.
Jag var ett försiktigt barn.

Jag var rädd för mörkret
så ospecifikt och specifikt
som så.
Jag kan fortfarande känna adrenalinet
och IKEA-mattans ludd under fötterna
då jag sprang till mamma och pappas rum
om nätterna.

Jag vet just inte
vad mer att säga om min barndom.
Den var aningens kantstött
men ingenting att klaga över.
Jag åkte aldrig fast för något
för det fanns ingenting att åka fast för.
Hur mycket jag än önskade identifiera mig
med Huckleberry Finn och livet på flotten
var jag ett skötsamt barn.

Jag kom hem till Sverige.
Jag skrev på mitt CV att jag var
“förtroendevald och ekonomiansvarig
i en intresseförening”
fast vi i sektionen mest red barbacka
och ibland grät ut i hörnet av en spilta
eller mot mjuka ponnymular.

Jag har ringt till en mamma
för att berätta att hennes son aldrig kom fram.
Jag har mottagit smset där det stod
“Ring inte.
Det värsta har hänt”
Jag vet hur det känns
att inte kunna tala längre.

Jag har druckit choklad till frukost
i franska kloster
och shottat tequila
på barer i östra London
och gått berusad på teater med skolan.
Jag har rökt två paket på en kväll
och vårskrikit från Masthuggskyrkan
och vaknat utan underkläder
utan att riktigt veta vart jag var.

Jag har aldrig varit i Budapest
eller sett någon vulkan
men det är lugnt,
jag har fortfarande tid att komma dit.

Jag har sett en midsommarstång falla
över en fotograferande turist.
Jag har tagit Håkan Hellström-vagnen
och klivit av vid Karin Boyes födelsehus.
Jag trivs här
men jag är också på väg
långt bort härifrån.
Jag har alltid åkt tåg tåg tåg
Jag tror tågkonduktörerna, busschaufförerna
och jag
vet mer om varandra
än många andra.

Jag har suttit på caféer
och gråtit över Bröderna Lejonhjärta.
Jag har förlorat min människa
dit jag inte kan lösa biljett.
Jag har sprungit upp och ner i trappor
men åtminstone sluppit underskåpens förbannelse.
Jag har gått på konstiga tinderdejter
och gått hem i lånade skor.
Jag har sett tiggarna på Drottninggatan
värma varandras händer om kvällarna.
Jag har hört musiken sväva över havet
från en fest långt bortifrån.
Jag har vandrat ensam
och hittat hem i främmande städer.
Jag har haft turen att få skratta,
mycket, och mest åt mig själv.

Jag lever ett lugnt liv
vid Vasagatan varje dag.
I hela mitt liv har jag givit mig av
och kommit hem.
Men ingen irrfärd har hittills
blivit min sista
och jag har övat mig i att läsa
tunnelbanekartor, glosor och
blickar från andra sidan perrongen.
Jag håller mig på behörigt avstånd från solen
blir likväl bränd ibland
men mina vingar har gott läkekött.
Jag söker med blicken en människa
som upphört att vara.
Jag söker min plats, mitt beat och mitt jag.

Jag har haft tur.
Ingen har sagt till mig
vad jag kan och inte kan.
Min mamma har alltid köpt hem små klyschiga
dekorationsstenar med texter som
"Du är en speciell person!"
och
"Carpe diem!"
Min mamma försöker alltid lära mig
att jag kan korsa kontinenter
i ett enda andetag.

Jag hämtar andan.
Jag har levt.
Jag gör så ännu.
Jag har sett två hav mötas.
Jag har sett hararna gömma sina ungar
på kyrkogården.
Jag har hört en trombon i rummet bredvid
när jag hånglade i ett pojkrum.
Jag har hört min pappa gråta.
Jag vet vem som mördade Laura Palmer.
Jag har vingat min eyeliner till krigsmålning
och jag har flugit fritt och fallit handlöst.
Jag har sett en familj samlas
runt storebrors kista.
Jag har själv stått vid kistan och tänkt att
såhär nära kommer vi aldrig varandra igen.
Jag är ett Existensdokument
och jag lever vidare.
Aldrig slutar jag leva vidare.

Vilken litenhet vilken bortskämdhet
vilken självcentrering!
Vilka kvinnor som gått före mig,
för att jag ska kunna leva ett fritt liv
och skriva om mig själv
och inget viktigare.