den svarta fjädriga vintergatan utanför fönstret
är en fågelflock som flugit så i tusen år,
som funnit sin egen bana i universums rotation.
vassa som meteorsplitter
sjunger näbbarna lockrop från rymden.

jag förblir en landkrypare
med köttben som släpas över jorden tills de grävts ner
jag saknar fågelperspektiv
och ögon som uppfattar ultraviolett.

självutnämnda fallna änglar
som vill se alla andra verka små däruppifrån
vill jag slita vingarna av som ett våldsamt maktlöst barn:

ingen förklädd gud existerar
bara enstaka bokmärkesänglar
vår omloppsbana och himlafärd är
att bli blöt inpå huden
vadande i förorenade rännstensbäckar
- inte att segelflyga över en underjordisk flod,
inte att skjutsas av något övermänskligt till dödsriket.