Där går du, ditt spöke
och undrar
hur ögonblicket
så ödesdigert
mäktar förändra
rentav ända
våra liv

och vad som skulle ha hänt
om du inte varit i parken
den där dagen
och lekt som du brukade
Om vi kunde ha råkats
medan du levde
och jag skulle ha känt
dina vänner

så att jag aldrig skulle ha
kommit att fundera
vid din suddiga gestalt
eller fått se ditt finger peka
ur mitt eget immiga öga
mot andra suddiga figurer
dessa varelser från framtiden
som numera kallas för nutiden
Var är de?

Visst vet jag när de närmar sig
hur de talar och är klädda
visst når mig deras röster
även om de viskar
Visst har jag lärt att känna dem
Utom deras ansikten

Du skulle aldrig ha sprungit
du skulle ha stannat
och lett mot den arme fan
som frustande kom emot dig
du skulle ha kysst
hans förvirrade själ
och i ro
vinkat honom adjö

Det är ett underligt ting
att inte veta
vem du är
förutom allt
vad du kunde ha varit
Min stackars
like.



19/6 1988