Hon var morsan som vägrade vika ner sig. Never. Ever.
När minsta ungen ställde till en scen gjorde morsan än värre.
Ungen låg på godisgolvet och skrek, då la hon sig bredvid på samma golv och skrek högre, längre, värre. Pinigare, skämmigare.
Då hon kom på ena tonårsdottern med skärsår skar hon sig själv ambulans.
Båda större flickorna smala redan, åt knappt, anorexia? Helvete heller!
Tre veckor utan en smula för denna annars matglada matmor flyttade fokus tillbaka där det skulle vara. På mamma mu.
Dataspel kvällen lång, alla barn i mörker förutom skärmens spel.
Morsan satt då själv till långt efter att datorn gett upp.
Slagsmål i skolan. Anmärkning hem.
Jaha, då gick mamma över till grannen och knockade denna.
Tonårsdottern glömt höra av sig, fjortisar i mobilskugga ju.
Tre månader utan ett ljud – morsan som upp i rök. Sociala tyckte och oroade, anmodade men mamma sa att hon vet vad hon gör.
Äldsta dottern hem hög av illegal rök.
Drog morsan i sig ett par feta själv.
Senare kom samma dotter hem och sa abort.
Gick morsan över till den tidigare knockade grannen för mer intim fysik denna gång. Sedan väntans tider.

Hon gav helt enkelt aldrig in för hot, som hon sa.
Bring it, sa hon på mer amerikanska, bring it on.
Hon såg inte sina barn som barn utan mer som sparringpartners.
Hon älskade dem högt och som hon sa, just därför ger jag mig inte. Never.

Sociala myndigheterna blev inte imponerade över pedagogiken, oroades mer, kritiserade mer.
Då skrev modern insändare – mot allt vad myndigheter heter, särskilt Socialtjänsten i Globen Årsta och Vantör.
Beslagtogs hennes två yngsta telningar som ett av många obehagliga beslut.
Tog morsan sig hem till Socialtjänstchefen och det var det det.
Nu, äntligen sa någon, sattes hon in på anstalt för psykiatrisk utredning.
Där ville hon fan inte vara!
Hon sa hon var frisk för 17!
Men efter alla piller man fått i henne blev det lugnt.
Modern må så vara zombie men gav inte upp.
Hon skulle ge igen, så fort kemin kommit i obalans igen. Ever.