Varje dag är en mansålder av väntan.
Skräck. Förtvivlan.
Att se din plats kall och tom
och hur väggarna kryper närmare inpå.

För varje steg jag kommer närmare mig själv
kommer jag längre bort från dig.
Om du inte kan se mig som du såg mig då,
inte kan känna mig som du kände mig då -
vem har du då egentligen älskat, om inte mig?

En skugga av ett substitut,
en replika
av den jag kunde ha varit.