När jag ser tillbaka
är det påfågelögon jag möter.
Mitt ansikte har precis vant sig
att göra grimaser av tillfredsställelse.
                                När har vi fått nog? 

Sanningen landar blygt på nässelblomman,
fäller ihop vingarna till en sluten bok
där vi alla förblöder sakta i hundra år.
Snart har vi lärt oss allt:
                      När ska vi lära oss att ta farväl?

                    *     *     *

Att äntligen få vända upp
vårt rätta ansikte blommande
mot en ny morgon som slår ut
sina vidöppna vingar för alltid.