Städer må bildas i min mun då jag talar
men ljuset är inte tänt i ögat
ingen hemma, någon bortrest
in i munnen, tillflyktsort

Och gömmer mig i trägolvets springor
in emellan brädorna
en labyrint jag springer iväg från dig
bland stickor och bark jag försvinna

Ögat torrt och i taklampan hänger jag
känslan som finns är runt runt runt
laviner i bröstet när ångesten hälsar på
från lampan ner i golvet
lavin i bröstet när jag faller och faller

Tårarna finns på burk, inte i ögat
de är slut, konserverade och undansparade
men i ögat har tårarna dunstat
hjärtat ett stycke kött i kroppen på mig
trumvirveln är död och försvunnen

Sängen känns blöt när jag går och lägger mig
så många tårar fällda där
ett hav torkat i mina täcken och madrasser
skakar av sanden som än ligger kvar

Laviner i bröstet när ångesten hälsar på
labyrinter mellan brädorna i trägolvets springor
bland stickor och bark jag försvinna.