Får du ibland känslan av att någon
vill som omyndigförklara dig och
kanske då bara för att du vill hjälpa
till, vara hjälpsam? Var det du som
berättade

för läkaren att du var sådan till din
natur att du vill hjälpa andra
människor? Fick du då frågan om varför?
Vad som drev dig, blev du tillfrågad
om

du ville få leka gud? Du kan då ha
föreställt dig läkaren i matvarubutiken.
Hon ser en människa som försöker att
nå en hylla, bara att den är för kort för
att nå.

Läkaren går då fram till den personen
och yttrar sig med orden. "Jag är läkare.
Vill du låta mig hjälpa dig?" Är läkaren
där som läkare eller som medmänniska?
Försöker

läkaren leka gud om hon hjälper någon
att hämta? Men ta ner ett paket från en
hylla som den andra kunden inte når?
En del människor verkar som vilja sätta
sig på och

omyndigförklara andra individer som
de har liten eller ingen förståelse för.
Kanske tänker hon sig att du om du ser
någon ligga i rännstenen, du bara skall
gå förbi

istället för att försöka hjälpa till? Det
finns ju ändå folk som har till arbete
att ta hand om skräp. Men är det skräp?
Eller är vi alla, bara människor? Skall
jag våga mig

på att försöka hjälpa andra människor
än mig själv om jag har möjlighet och
resurser därtill? Är du helt jävla dum i
huvudet? Om du försöker hjälpa någon
annan

än dig själv så är du väl en sån där jävla
kommunist förstås. Hade du varit moderat
hade du sett till att sköta dig själv och
skita i andra. Ungefär som det sägs att
stämningen

i samhället är numera. Men kanske är
det fel. Kanske hjälper vi varandra
'dagarna i ända' utan att först tänka
oss för. Genom att hålla upp en dörr
eller visa upp

ett leende för den vi möter. Kanske är
vi alla litet småtokiga ändå, som alls
orkar bry oss? För att det finns de som
har en egen agenda att följa eller bara
låtsas om.