Min pojke heter Jack. Han är inget föremål för Facebook eller Instagram. Han kommer aldrig att bli det heller. Jack är det bästa jag har i livet så jag skulle aldrig komma på tanken att hänga ut honom på nätet för att tävla med andra föräldrar om likes på söta bilder av honom eller om kommentarer på roliga saker min son säger. Jag frågar heller inte föräldrar om råd på nätet. Skulle jag fråga hur jag bäst tar hand om Jack när han har magsjuka svarar hälften av föräldrarna med all säkerhet att jag ska ge honom avslagen cola. Den andra hälften skriker definitivt att jag inte ska hälla i honom socker. Men det är jag som är mamma till mitt barn. Jag har för länge sedan slutat läsa krönikor och dylikt om livet med barn, hus och solskensdagar på nätet. Inte ens texter om bokstavs- och andra diagnosbarn intresserar mig.

Sonen min har ingen diagnos, inte ens ADHD som man ju nästan vill få varenda unge till att ha nuförtiden. Om Jack någon gång får en diagnos så bryr jag mig inte om den utan om honom. Fast jag vet att han inte har någon diagnos. Han är perfekt för det är jag - hans mamma - som formar honom. I skolan klarar sig Jack säkert väldigt bra. Jag har aldrig fått några klagomål från lärarna. Han verkar sköta sig fint.

Men Jack har inga kompisar. Det gör mig ledsen för jag vill ju såklart att han har någon att vara med förutom mig. Att han har någon mer att leka, skratta och bråka med. Han ska inte vara ensam. Min son får inte vara ensam. Jag tror att han tycker om att leka med mina gamla plastfigurer, Batmangubbarna och Teenage Mutant Hero Turtles-gubbarna. som jag sparat åt honom. Jag vet inte om han gör det för jag har aldrig sett honom leka med dem. Jack är med mig nästan jämt, så jag är sällan ensam. Han pratar ofta om hur bra vi har det, han och jag. Han säger att jag är världens bästa mamma och att det inte gör något att jag inte vet vem som är hans pappa. Huvudsaken är att jag vet vem Jack är.
- Mamma, glöm mig aldrig!
- Nej då, jag ska aldrig glömma dig. Vill du inte ut och leka? Spring nu, du som kan!

Jack leker på sitt sätt. Min son är fortfarande mycket olik andra pojkar. Han är lugn och mjuk och säger inte alls mycket. Men han vill inte låta mamma sova på nätterna.
- Jag tycker om din permobil, mamma. Fast jag älskar dig.
- Älskar dig också. Nu måste jag sova. Jag har tänkt så mycket idag och jag blir trött av att tänka.
-Vad har du tänkt på?
- Att jag snart fyller år. Jag tycker inte om att fylla år.
- När fyller jag år?
- Det vet jag inte, gubben. Det vet jag faktiskt inte. Jag vet inte ens om du kommer att födas.

God natt min älskade pojke. En dag ses vi kanske på riktigt.