Lyktskensreflektion leker,
ur trötta instaögon ser jag - banala blad slåss.
Flugor svärmar över ett råttkadaver,
sirener fladdrar sirligt bort.
Stilla kastanjelöv vilar,
på Gillis Edenhjelms gångväg.

Kungsparksklöver tränger sin smala kropp,
genom daggblött sommargräs.
Flickor dricker tonår ur sitt sinne,
med kärleksfruns mjölk kväser -
kycklingmammans sorg.

Luften hovrar i stiltje, fryser stel,
i kylig julimidnattstimma.
Moralgrindvakten cyklar - ur sin ram...
Läppar glöder, röken landar - i ekrars nav,
där falna eklöv minner, trädets syrliga sav.

Ensam duracellkanin lutar sin själ,
mot trädets leda korsbandsbark,
i skuggans färglösa land.
Spända, rädda orosblickar möts,
under pinjens brutna kvistar.

Pilen väntar på sin efterlängtade bris,
att fara med, att sväva, att bara vara -
en svala, en gles ladugårdsnock.
Månskäran dör i smutsig renatflaska,
inte en droppe av kval - finns kvar.

Sepiafärgad ammoniak sveper sin unkna doft,
över kanalens lätta svartkromskrusning.
En sävlig röst svävar långsamt,
susar saligt i mitt trötta tinitusöra.
Ber mig att stanna, stanna - att förbanna,
gårdagens ögonfrans - som föll mot min kind.

Ett hav av ångest fastnar i min maskroslunga,
kan du känna mitt hjärta implodera -
sakta tyna bort, långsamt koagulera?
Känn hur min kropp vittrar, twittrar -
i nattens spruckna tryckskärmsdimma.

Hon sjuder ett ord,
viskar tyst i min håglösfamn.
Ett sedan länge glömt -
och övergivet namn.

© georgmoller.se