Jag var hos dig igår igen. Du hade inte rört en fena på tre dagar och såg ut sådär som Sherlock Holmes gärna gestaltas i olika sammanhang. Dyster och nedslagen, uttråkad och som om du vore en oskuldsfull blomma i väntan på att något ätbart att sätta tänderna i skulle dyka upp och roa dig en smula. Varför andra människor än du själv skulle ha som uppgift i livet att roa dig förstår jag inte. Du brukar ju ändå kunna ställa vissa krav på vad som skall roa dig.
Jag vet inte om lättja precis roar dig, men lättja är vad du tillbringar dagarna med. Som vore den en för dig högst passande kamrat på livets ocean. Jag har förstått att du är som du är, men eftersom jag själv förespråkar effektivitet och energi som bara måste få ha inverkan på mig själv och var jag än vistas har jag samtidigt litet svårt att förstå hur en vuxen människa kan vara så oerhört, ja rent ut sagt skrämmande, lättsinnig och lat.
Fast du sätter andra ord på det, du är uttråkad och så länge få eller inga saker förmår engagera dig så låter du din flathet breda ut sig var du än befinner dig. Inte nog med det, du sprider din sinnesstämning och dina idéer vidare till andra människor och får även dem att släppa på kontrollen och inse hur meningslöst livet är. En del föredrar till och med att försöka ta sina liv, då de lockats av din väl närmast magnetiska personlighet.
Tills du tröttnar på deras sällskap. De är efter några dagar i din närvaro plötsligt gårdagens eller förra veckans nyheter och du ger dem effektivt på båten. Du vill mena på att det är deras egna ansvar om de en smula söker ditt sällskap och sedan även tvingas söka sig bort då de inte längre har något att ge. Men fast att vi länge varit vänner så tröttnar du aldrig på mitt sällskap i tillräckligt hög grad för att jag skall ge mig av, övergivande dig och lämna dig åt att själv ta hand om saker och ting.
Kanske är det min blotta närvaro, även om jag befinner mig någon annanstans tillfälligtvis för stunden, som garanterar din självupptagenhet och ditt slöseri med tid och energi. Då jag jämförde dig med denna personlighet som ryms i den fiktiva detektiven och dagslösaren, Sherlock Holmes, föreslog du själv att du istället var mera lik Doktor Watson, trots att jag vikt den rollen åt mig själv.
Inte för att jag är doktor, vilket jag sannerligen inte kan beskyllas för att vara, utan för att jag saknar det som intuitiva snille du ibland verkar kunna frammana hos dig själv. Du har en sorts smartness och klokhet som andra kan förunnas dig. Men du använder dig bara inte av den och du uppskattar den ingalunda som vi andra gör. Vi som om vi ägde den, skulle vilja utnyttja den till sitt yttersta för att göra våra liv mer uthärdliga och mer ekonomiskt oberoende.
Senast jag hörde något om dina eskapader, de som sipprar fram om dig på de mest underliga väga och genom även udda kanaler var den att du funderat på att gifta dig. Inte för att du behövde det som äktenskapet brukar vara till för eftersom du hade dina mer eller mindre permanenta tillgångar på det området vilka du lät underhålla dig gång efter annan mellan perioder av rastlöshet och stora behov av att slå dank på helt egen hand. Nej, jag förstod genast att du måste ha helt andra bevekelsegrunder för sådana åtaganden.
Jag förstod som instinktivt att det säkert bara var ett slags experiment från din sida eftersom du redan har pengar så du klarar dig och stundom även bedriver viss välgörenhet. Du ville ha någon att öda tid med då och då, någon som kunde beundra dig utan att det samtidigt krävde avstånd i metrar. Om du skulle skaffa dig en livskamrat som godtog dina krav på att då och då få inte bara gå din egen väg idémässigt utan även rent fysiskt och praktiskt, så vore det säkert en god lösning för dig.
Någon som kunde på sätt och vis ersätta dina föräldrar, bara med positiva vibrationer och tilltal, i motsats till förebråelser som betalning för närvaro och ömhetsbetygelser, uppvisande av kärlek och en smula närhet.
Jag var hos dig igår igen och vi satt som vanligt i varsin fåtölj med någonting att äta och dricka inom räckhåll under dagen då vi talades vid och lyssnade på musik. Någon teve har du aldrig brytt dig om att skaffa dig och radion, trots att den stod på sin givna plats, hade mig veterligen aldrig begagnats till något annat än att lägga obesvarad post på samt en liten groda i tenn som brevpress.
Jag gjorde dig sällskap nästan hela den dagen och bröt upp först vid ettiden på natten. Då tog vi adjö av varandra efter att ha suttit tysta och bara lyssnat de tre senaste timmarna, även om vi kunnat se varandra i ögonen, druckit våra koppar hett och ibland rört på oss i lägenheten. Du har alltid föredragit små lägenheter, på ett eller två rum och till så liten kvadratmeteryta som möjligt, trots dina uppenbara behov av att trycka in så mycket saker i den som bara var möjligt.
Såväl mer nya ting som uppsättningar av tavlor, kläder och vardagssaker, likväl som de mest udda ting du mottagit av andra eller själv hittat i olika second-hand-butiker. Jag antar att man väl kunde kalla vänskapen för en sorts kärlek, även om vi aldrig gjort några ansatser för att den skulle vara annat än vänskapligt platonisk. Skulle ett äktenskap kunna rubba den ordningen? Var det för att till slut lägga någon sorts avstånd mellan dig själv och mig som du på allvar verkade bry dig om ett äktenskaps möjliga fördelar?
Du skulle aldrig mer behöva vara ensam och när du ville vara för dig själv skulle du ju fjärma dig även från dina vänner och bekanta. Påståendet om att envar själ ändå innerst inne var allena och själv måste ta ansvar för sitt liv, du gärna talade om detta med andra, som försökte du övertyga dem snarare än dig själv. Det var litet som att tala med en främling att tala med dig. En att träffa på tåget och tillbringa en utmäten tid med som sedan plötsligt och oväntat tar slut, och det trots vetskapen om att främlingar kommer och går i ens liv.
Deras uppgift är inte att komma för att sedan stanna kvar. Värdet av deras existens är förstås oumbärlig. Men tanken på att de skulle vara oumbärliga för att kunna fortsätta livet efter dessa timmar eller minuters sällskap, den är ju bara absurd. Ändå stannar som doften och sällskapet av dem längre kvar än människan alltid skulle ha velat. Likt en engagerande handling i en film eller en bok dröjer den sig dock kvar, som en oväntad effekt av livet självt.
Några förflugna ord eller några timmars tyst sällskap kan räcka för att främlingen skall dröja sig kvar kanske några dagar och plötsligt dyka upp som en gubbe ur lådan flera år efteråt. Det är något som får minnet av den gången att plötsligt aktiveras och så kommer det som dimslöjor drivande av det minnet och omvärver ens själ som ett slags närvarande och energislukande eld. Helt plötsligt bara och oemotståndligt. Du brukar vilja ta upp den sortens upplevelser ibland, som om du samlat ett helt pärlband fullt eller som om du hade inte bara ett sådant pärlband utan flera.
Ibland lät du dessa pärlor slippa fria och rulla ut på din persiska matta som vore de av glas och möjliga att se in genom så att minnet som finns förborgat i vart och ett av dem spillde ut sina dofter och upplevelser om igen och som pånyttfödda. Det är en av de saker och upplevelser jag brukar kunna frammana hos blott ett fåtal av mina andra bekantskaper och du brukar hävda att det är just min person som får dig att som utsöndra en eller annan egenskap hos dig själv. På det viset är vi nog alla säkert varandras möjliga katalysatorer.
Det krävs bara rätt sorts ögonblick och att vi i tid och rum är mottagliga för det slags stämning som gör upplevelser lika dem, möjliga. Det är som en maträtt eller dessert som skulle den kräva även viss melodrama utöver ingredienserna i dem, för att alls smaka oss på tungan. Det är ofta helhetsupplevelsen som krävs för att något skall fås att stanna i minnet. Tillfället kräver något utöver sylten och grädden till pannkakorna.
Även om det så kunnat gå fler än en tisdag eller söndags eftermiddag på en och samma vecka, det ändå skulle ha krävt något mera för att individerna som upplever dem, skulle ha kunnat känna att det var just den tisdagen eller söndagen som fått dem att bevaras i hjärtat eller uppe på vinden. Jag var hos dig igår igen och idag fick jag beskedet om att du gått bort.
I ena stunden hade du suttit och pratat med den person du hade för avsikt att ingå äktenskap med och bara timmar senare hade det gått en säkring i din hjärna och du hade inte ens varit upprörd för tillfället. Jag frågade av någon anledning om något slags musik varit på och fått veta att det var en skiva med Joy Division. Albumet ’Closer’ och stycket ’Passover’.