nattens dynamo drar ånyo
långsamt himlakropparna längs rymdens kupol
och förvirrade fulla skepnader vandrar ensamma hemåt

i hörnet på en narig gata sitter hon stum och stilla
en bortglömd maskaron

där skuggan faller tyngts
där inga blickar läggs till ro
där under ett kråkskinn vilar tiggar’n