Han kan varken läsa eller skriva, men trots
att han knappt kan klockan är han aldrig för
sen till arbetet. Han vet att är man vuxen
man så har man arbete, en plånbok full av
vita lappar som

föreställer kvitton för så är plånboken hans
far har. Det finns många andra tecken på
hur att vara vuxen och han efterliknar dem
så gott det går. I början var han en i familjen,
men efter bara

några år blev han placerad på institution
och fick mediciner för att inte vara orolig
och verka sakna familjen för mycket. Vad
han i övrigt kan ha saknat är inte lätt att
veta. När han blev

myndig eller vad man skall kalla det för,
flyttade han hem till en spelmissbrukande
mamma som inte klarade av mycket annat
än att spela bort även hans pengar. En del
år senare kom

han in på boende och fick då eget rum. En
i och för sig sorts välsignelse i jämförelse
med tidigare erfarenheter. Efter många om
och men, åratal i boende i grupp, kom man
i kommunen på

att de hade många tomma lägenheter. Och
i dessa människor fanns en outnyttjad resurs.
Alltså, stänga boendet och ge ensamstående
vuxna människor som inte kunde tala i egen
sak och inte heller

protestera, fick plötsligt varsin trea med kök
att husera i. Personal kom och hjälpte till att
städa, tvätta och laga mat, diska och en del
inköp av olika slag. Att han inte i någon
större utsträckning

hade glädje av tre rum gick lätt att tänka sig,
trots att familjen valde fina och dyra möbler
att möblera upp lägenheten med. Efter en
del turer med att byta lägenhet så han till
slut kom väldigt

nära den lägenhet personalen hade till sitt
förfogande, fick han för sin egen bekvämlig
hets och ekonomins skull en hanterlig och
hyggligt stor etta med kök. Vi som känner
honom hjälpte honom

med flytten och inflyttningsfesten. Nu har
han sitt arbete att gå till som han har fått
köpa en sådan där rollator för att kämpa
sig fram med i samhället. Längre sträckor
åker han taxi.

I många år tidigare, var han med i en
sånggrupp, en teatergrupp och en del
annat roligt som att en gång i veckan i
grupp åka in till staden och även dansa.
Samman med andra

i samma situation har de fått göra olika
utflykter och haft semester, gått på konsert,
teater och haft fester av olika slag, firat
midsommar med delar av familj och
vänner och även

jul och födelsedagar. Han är en glad skit
och väldigt anpassningsbar men lätt att
utnyttja eller bara bli utsatt för rån av
mindre hänsynsfulla samhällsmedborgare.
Han är dock inte

bara helt beskedlig utan kan visa, precis
som andra människor sin egen vilja och
att han ogärna 'tar skit'. En sådan man är
lätt att roa, med utflykter ibland med
syskon och vänner.

Träffas, åka till en restaurang, gå och köpa
film och skivor samt olika former av enkla
men väl så uppskattade tidsfördriv. Då han
träffar vanliga vuxna uppträder han gärna
som ett barn i deras

ögon och pratar som en lätt frånvarande
sexåring, börjar på en mening, hejdar sig
och berättar hellre något okomplicerat.
Men i lag med sina likar är han och pratar
han som vilken

annan vuxen sen helst. Det beror förstås
på att när han är med vanliga vuxna retas
de med honom, skojar och har egna
förväntningar, saknar tålamod med honom
och säger åt honom

vad han skall göra så att han tvingas till
att behandlas som ett osjälvständigt barn
utan möjlighet att påverka stort själv sin
situation. En vanlig vuxen vän till honom
har förstått att skicka

roliga vykort då och då. Dessa vykort skiljer
sig en smula från vanliga på det viset att på
den plats det brukar stå en hälsning, det
istället givits plats för litet olika teckningar.
En leende sol i ena

hörnet, kanske en sjö med en båt, ett hus
med skorsten och rök, ibland en bil, ett
flygplan, några fåglar, blommor och så
vidare. Själva vykortet brukar föreställa
ett landskap, en cykel,

en mc, ett flygplan, en bil eller en trädgård
med ett fikabord, stolar, en tårta och även
kaffekoppar. Sådana vykort är uppskattade
och pryder här och där valda delar av hans
hem. Han har en

gode man sedan många år och blir sällan
blåst på pengar eller utnyttjad på andra
sätt. Utöver stödperson och kontaktperson,
som kan vara ledsagare till läkare, tand-
läkare, myndigheter

och så vidare.Så långt det är möjligt
lever den mannen numera ett hyggligt
bekvämt och tillfredställande liv. Med
arbete, vänner, lördagsnöjen, utflykter
och får inte längre

inbrott i sin lägenhet under besök av
tjuvar som kan vara vanliga vuxna
eller 'vänner' han trodde sig kunna
lita på. Han har sina syskon, familj,
vänner och bekanta

och är en snäll och vänlig person,
väldigt social och har nära till skratt
och att bli road av 'det lilla'. Det som
saknas är förstås ett vanligt vuxenliv
med egen familj,

barn eller mer komplicerade förhåll-
anden och tillfällen till resor utom-
lands. Han är vänlig och trevlig mot
'alla', men undviker precis som andra,
otrevliga människor

som luktar illa eller verkar hotfulla
eller bara verkar vara ute för att lura
honom, på med mobiler, tvättmedel,
maskiner och annat. Eftersom han
har god man och

inte är särskilt tillräknelig har han
lagen på sin sida då det kommer till
att luras beställa saker, köpa saker,
underteckna handlingar av olika slag.
Han kanske luras

först, men det reder ut sig någonstans
på vägen då de olika företags försäljare
som varit oseriösa får lagen läst för sig
och veta att den mannen aldrig kan
ställas till svars.

Vad som är att leva ett gott liv är förstås
inte helt lätt att föreställa sig. Men även
vi vanliga dödliga som kallar oss vuxna
har ju svårigheter, ensamhet, tillkorta-
kommanden,

glädjeämnen och möjliga vänner, bekanta,
familjer och ett hyggligt självständigt liv
att söka göra bästa möjiga av. Att umgås
med en mentalt och fysiskt handikappad
är inte särskilt svårt.

Det som krävs är vänlighet, artighet, en
viss känsla för förståelse, lust att umgås
och att möjligen stå för såväl underhåll
(viss administration, hantering av pengar,
ansvar för mat

och så vidare) som underhållning om så
krävs. Tålamod och viss ödmjukhet kan
också vara bra egenskaper att ha med sig
i bagaget. Men det brukar ju i viss mån
(om en säger så)

krävas även i vanligt umgänge. Ett sådant
där vilket väl de flesta människor önskar
sig och det inte bara som present utan som
en sorts allmängiltig rättighet att som kräva
eller söka sig själv.