Denna staden lever på det här viset:
som en fyr vid kusten sprejar ljus helt blind,
biter den ner där ingenting finns
Bara samlar, gnager, hostar
upp, ner, ut och åt sidan.


Folket; övergångsstället, Alla,
de vita strecken, den gula lampan
mellan de röda och de gröna - Ja och Nej
Asfaltens skiljeflod, trädtoppens skrik;
På bara knän, som ren hud i fläckigt vatten.


Så strömmar fötterna, i vind utan sulor
ingen mark, inga kablar till antennen
Allt är räknad sand, träsnitt bland stål
Sluttuggad värk, som brinnande bubblor är,
den stad som ryms inom taken


Under plåt fanns inget heller då de grät,
de inkasserade panik under madrassen
bara bet lite socker från dess nagel,
Knöt en bindel för såret under armen,
stängde den mun som lovade en sång från en skorsten


Jag öppnar denna staden nu, då och sen
för jag rör mig hela tiden leendes
Ni ser mig aldrig på en stulen dag
Ni får mig aldrig på en natt helt i blod,
ni får bara spåret, flygplanstunneln, jorden


Drömmarna och försöken, David och Goliat
tidernas flykt och guldets täljkniv
Jag har brukat, bränt och förljugit Duo
Jag har skapat, känt, och målat mig själv,
till ett sträck på tapeten, till en nål i armen


Till färger framför ögonen, till kryp under huden
till en trasa, som sveper skiten från munnen,
tar jag den själv, lyfter banken ut på gatan
Öppnar kasetten och ser gräshoppans sanna avsikt:
I en jävla bil, kvävs jag som hundar och barn

Så nu tar jag er, er tid och er blick
jag knyter er, jag älskar er, jag röker er
men pissar i en kopp som jag sväljer, det är frihet
Så länge den är min stör mig inga spyor,
inga trådar knyts av mig som aldrig blivit klippta


Jag sover nu i staden, jag äter där jag bor
Jag vinkar hela tiden, utan händerna på styret
och ser en låga utmed sidan, när jag torkar mig i håret
Fast i en hägring utan palmer och källa, bara med djur,
stackars jävla djur som kvävs, bakom en ruta som aldrig lyfter


AV G U N N A R D A G O N A T T
M a l m ö. 1 6: e a p r i l 2 0 1 5
A K S U M I T E R N A