Ankorna simmar lojt i dammen

medan de snatterpratar

ljudligt med varandra

och himlen är så blå

med bara några små vita tussar

som dekoration.

Jag känner solen smeka

mina kinder som jag vänt

åt precis rätt håll,

jag blundar

och låter alla sorger flyga

och fara sin kos.

När allt känns som bäst

hör jag en röst ropa en bit därifrån:

Nu är det din tur att slå !

Yrvaket greppar jag min klubba,

fokuserar på den lilla vita bollen

som ligger och vilar

i det gröna saftiga gräset,

lyfter klubban och klipper till.

Bollen får fart, stiger vackert

mot den klarblå himlen,

men tar sig sen en tur på egen hand

och skuttar ner i dammen

hos näckrosorna.

I samma ögonblick

ljuder larmet en bit bort,

och jag kommer ihåg

att det är första måndagen

i september, att klockan är tre

och att det bara är en test.

Och tanken kommer,

vi har fred här i Sverige,

vi behöver inte springa och gömma oss

och frukta för våra liv.

Inte alla har det så här i världen.