Det har gått många år

sedan jag sist besökte kyrkan,

det var på 70-talet

som jag sjöng i kören här.

Vi var nyinflyttade i Söderköping

och när jag besökte min närbutik

såg jag ett anslag

att de önskade nya medlemmar

i Sankt Laurentii kyrkokör,

jag blev glad och ville testa.

Jag var lite nervös och osäker

när jag gick till min första körövning

och jag var nog yngst där,

men ganska snart blev jag en i gänget

och riktigt hemtam.

När jag nu snart 40 år senare

är på Söderköpings Gästabud

ser jag att kyrkporten är öppen,

jag smiter in i kyrkan

och det blir ett kärt återseende.

Den medeltida kyrkan

känns så välkomnande,

fast nu ser jag den

med helt nya ögon

inifrån och inte uppifrån,

för på den tiden

då jag var en liten blyg sopran

stod vi alltid uppe på läktaren

när vi sjöng under gudstjänsten.

Efteråt fanns ingen tid

eller lust heller för den delen

att gå omkring och beundra

de vackra inventarierna,

för när gudstjänsten var slut

så skyndade jag mig hem till mina små

som väntade på mig därhemma.

Därför har jag bara vaga minnen

av den stora vackra tavlan

som hänger på korets norrvägg,

målad av Pehr Hörberg,

men nu blir jag stående framför den

en lång stund försjunken i tankar

innan jag vänder mig om

och tänder ett ljus

som jag ställer i ljusbäraren.