I trygghetsnarkomanernas land är ingenting på riktigt allvar.
Det är ingen fara, det löser sej, tänk positivt, det där blir nog bra.
En euforisk optimistisk trygghetsneuros som doftar av komfortabelt konsumtionsmyspys, jävligt hög materiell levnadsstandard inpackat i en formidabel konstant tsunami utav skvalmusik, pseudohändelser, ett ingenting av meningslöst ensamtal, toppat med Medias rapporter från Helvetet som inte jävel har ork, lust, förmåga att analysera på Djupet. Du kan inte födas på nytt i en värld som du inte har krossat, sa Bruno K. Vadå krossa en värld... undrar Sune Svensson... Vår dotter krisar, in och ut på Psyk, men vi gör ju vad vi kan... Det är nåt med kemin i hennes hjärna, säjer alla Doktorerna. Och nu tar hon mediciner och mår lite bättre, förutom att hon en gång per halvår kastar ut sina saker och möbler från balkongen på 7 våningen. Vi tog väl sannerligen bra hand om henne under hennes barn- och ungdom. Vi är ingen krisfamilj.
(Hans Mor och hans Bror begick suicid.) Vi måste tänka postitivt, vi älskar henne alla, i familjen och vänkretsen. Jag har försökt att prata med min Dotter. Det är inte så lätt. När hon spottar mej i ansiktet och beskyller mej för både det ena och det tredje.
Jag hade det inte heller så lätt i min ungdom. Farsan skällde ut mej jämt, och då menar jag skällde ut mej. Så jag tog mej i kragen och gick till sjöss, vilket var min räddning. Fan, det har ju inte hänt Sandra någonting... (Extremt mobbad i skolan under 6 år.) vi har ju älskat henne. Hon bara började stänga in sej på sitt rum när hon var 17. Hoppade av skolan, hoppade av allting. Inom loppet utav några år tog min Mamma och min Bror sina liv. Sandra stod dom väldigt nära. Nästan närmare än vad hon står mej och sin mamma, och sina syskon. Jag och min fru fostrades båda, i en anda utav optimism, plikttrogenhet och förnuft. Bättre och bättre dag för dag.
Det höll inte att klaga och försöka göra uppror. Det var bara att le och försöka se stark och förtroendeingivande ut. Och hålla käften.
Jag såg igenom dom där livslögnerna senare, tyckte jag...
Jag försökte verkligen vara en sån människa som jag innerst inne ville vara. Den jag är. Min älskade dotter Sandra, vad ska vi göra?
Jag orkar inte med att se dej sån här. Jag orkar inte. Vi orkar inte.
Och nu sitter jag här på mitt kontor med Whiskeyn och storgråter... stora starka handlingskraftiga Karln, 65 år gammal, men känner mej så jävla maktlös och liten. Ser henne när hon var en liten flicka, så glad, byggandes sandslott på stranden, allt vårt bus, kojan i skogen, fantasilekarna... hon sov mellan oss, bjöd på sina specialfrukostar på sängen, och hennes äldre syskon bara avgudade henne... Men idag sitter hon i sin lägenhet i en förort, 23 år ung, och har ingenting, förutom oss och nån stödperson som inte kommer nån vart med henne. Hur sjuk ska man bli för att få tillräcklig hjälp inom Psykiatrin? Sandra gick några månader i psykoterapi, men det funkade inte mellan henne och terapeuten. Sandra tyckte att han var en amatör. Personkemierna frontalkrockade. Läkarna hävdar att Sandra är för sjuk för att kunna tillgodogöra sej terapi. Hon pendlar på gränsen hela tiden till psykos. Plus att hon är deprimerad, har tvångshandlingar och perioder av ätstörning. Nu satsar jag mina egna pengar på en privat Psykoterapeut. En av dom bästa i stan sägs det, eklektiker, 60 år, med ett jävla sting i blicken. Motsatsen till en trygghetsnarkoman. Jag säljer villan, jag avstår allt, jag är villig att förändra mej totalt. Gode Gud, (som han slutade tro på när han var 10.), HJÄLP vår ÄLSKADE Dotter Sandra... hjälp oss, och hjälp Psykoterapeuten. Amen.
(fortsättning följer...)