Hungerdagen namnet flög in i mitt huvud, jag hörde det en gång från en kvinna som var inflyttad. Namnet som hon åsyftade på var förstås fastans dymmelonsdag, men det hon pratade om när vi träffades på kyrkogården, var om min mormors och hennes uppväxt i barndomens ”Pedesi”.
De hade arbetat på ”Fabriken”, suttit bredvid varandra och ”stoppat” cigaretter, ja detta var före cigarettmaskinernas era. Då var nog Hungerdagen mera en realitet. Att leva utan kött och sovel på bordet i några dagar under en vecka om året var mera normalt än en manifestation för någon behjärtansvärd sak.
Hur mycket religiöst som hon kopplade samman med namnet på denna onsdag mitt i fasteveckan, är svårt att tänka sig så här långt efteråt. Hon levde och var uppvuxen i en tid när religionen och tron var en självklarhet. Hunger var inte straff från Gud för tidigare obetalda syndaskulder utan den fattiges ok som måste bäras. Frivilligt påtagen fasta och att avstå från lyxen att äta kött var de rika och välbärgade förunnat.
Jag delade med mig av mitt termoskaffe och hon fick min skiva med vetebröd. Skall du vara länge här, frågade hon; då du hade kaffe med dej... Nej sade jag, jag var bara upp och titta till graven, sen skall jag cykla lite bortåt ”fladan” och si om snön och isen har smält bort.
Hälsa mam din, sa hon och jag packade ihop termosen och hängde den på cykelstyret satte mig upp och cyklade iväg. Efter jag skakat hand till adjö med den gamla gumman som stod krum och var hoptorkad och rynkig som ett russin i ansiktet.
Vem hon var vet jag inte ännu eller varför vi börjat prata om Hungerdagen. Var det för att vi satt på kyrkogården mitt i påskveckan. Tankarna kommer och undran, hade hon arbetat tillsammans med mormor så hade hon varit närmare hundra år gammal när vi träffades. Det var ju på mormors grav jag hade satt ned blommorna. Tanken nu är hur kände hon igen mig, hur visste hon vem jag var?

Bosse.